Hup hup Sverige!

Det är skönt med fotbollsintensiva dagar som inte bara handlar om guldjagande och ångest över detta utan om ett nystartande landslag som står inför sitt tuffaste uppdrag hittills. Vi ska inte vara desillusionerade, att få oavgjort nere i Amsterdam ska ses som vinst, även om vi givetvis ska spela för att få alla 3 poängen. Jag må ha ett orange vardagsrum, men jag är blågul ända in i själen.

Det var ju uppvärmning för den matchen igår kväll med ett u21 som skulle revanschera sig sedan förra veckans totala kollaps. Delar av elvan var utbytt och självförtroendet var på topp inför himmapubliken. Gishe fick återigen förtroendet på topp bredvid Avdic och var, trots att han är en mittfältare normalt sett, bättre än sin anfallskollega som dessvärre verkar ha tappat stinget. Hoppas han hittar tillbaka till dess att han ska möta hif. Jag vill att bönderna ska förlora den matchen. Med det sagt är han givetvis en nyttig spelare att ha på plan med sin längd och styrka.

Jag imponerades återigen av Ekdal och denna gången också av Martin Olsson som var tillbaka efter avstängning. Båda två visade varför de spelar i två av världens bästa ligor. Eller kanske snarare hur bra det är för en spelares individuella utveckling att träna och spela med de lite bättre.

Det stod iaf 1-0 efter en första halvlek som ingav hopp i det svenska lägret. De blågula ungtupparna spelade stundtals så bra att de hade förtjänat minst ett mål till. Ja, jag var så engagerad att jag hojtade på tv:n och var tvungen att ställa ifrån mig datorn och fullt ut koncentrera mig! Direkt i andra halvlek kvitterade dock schweiserostarna och uppförsbacken blev för lång. Det blir med andra ord ingen svensk medverkan i u21-em nästa sommar och det är ganska tråkigt.

Men nu laddar vi om och hoppas på seniorerna ikväll. Den orangea maskinen ska stoppas och vi ska bevisa att vi har ett nytt landslag på gång på riktigt. Isak, Lustig, Granen, Maestro, Berra, Anders, Boom-Boom, Johan, Seb, Toiboi och Zlatan, ni vet vad ni har att göra. Kör hårt!

Appropå nytt landslag. Det snackas om att ifall man får fram ett par, tre stycken u21:are som så småningom kan plockas upp till det ”riktiga” landslaget så har man lyckats. I det u21 jag följt nu under en långhelg ser jag ganska tydliga tendenser. Martin Olsson har redan fått chansen och bör fortsätta få den. Han har potentialen och spelar i en av världens bästa ligor. Ekdal bör också få chansen efter sina prestationer. Utöver dem ser jag med mina himmelsblå ögon framför allt Gishe som inte bara har potentialen att bli en bra fotbollsspelare, han har ”det” också, och om hans kommande proffssejour (jag ska inte hymla, vi vet alla att han snart kommer att sticka) blir lyckad finns det inga gränser för hur bra han kan komma att bli.

Men det är ju en framtida diskussion för de som ställer upp ikväll har fortfarande en hel del bra spel i sig och lär inte ge upp sina platser hur som helst. Nu ger vi järnet, grabbar! Hup hup SVERIGE!

Varför inte ett nobelpris i fotboll?

Igår skulle u21-landslaget bevisa att de fortfarande är värda att följa. Det fanns fyra himmelsblå ungtuppar i truppen och tre fick chansen från start, Jille, Jimmy och Ålen, medan allas vår Gishe fick nöja sig med en bänkplats inledningsvis. Han blev inbytt redan i slutet av första halvlek när Ålen fick skadekänningar i ena låret. Gishe på topp alltså, inget konstigt med det för någon som vet vem han är och vad han tidigare åstadkommit i den positionen. Det är ju trots allt ingen gröngöling som hoppade in – Gishe var ju anfallare i ungdomsleden innan han sadlade om och blev yttermittfältare. Dessutom spelade han ju på topp i superderbyt för några veckor sedan.

Men allt det där är väl bara saker man känner till om man kommer från Malmö och följer de himmelsblå, för inte kan det väl krävas att den som blivit inhyrd som expertkommentator för matchen ska känna till lite bakgrundsfakta om de som spelar? Jag blev sanslöst provocerad av AIK-Ola som helt ärligt är så fruktansvärt värdelös att epitetet ”expert” verkligen borde tas bort när man pratar om honom. När tillförde han något intressant och vettigt senast? Var de tvungna att ta tillbaka honom till tv efter hans sejour i gnaget?

Men jag skulle ju skriva om matchen, insatsen och om det uppstod någon kärlek till det nya unga landslaget.

Matchen var okej, lite halvkul sådär att titta på i brist på annat. Man kan säga att det märktes att grabbarna på plan inte var fullväxta. Det var en hel del dumma misstag och en rädsla och respekt för motståndet som antingen berodde på att de blivit uppskrämda innan matchen eller att de trodde att swissarna var ett enklare motstånd än de var. Jösses vad de rullade boll! 4-1 var fullständigt rättvist, om än tråkigt för grabbarna från Sverige. Åtminstone för dem som faktiskt gjorde bra ifrån sig. Till dem räknas: Ekdal, Jille och Gishe. Mkt mer var det inte. Avdic visade sin styrka i och med att han var 3 huvuden längre än swissarna, men saknade precision i de där riktigt avgörande lägena. Det gjorde ålen också när han var på plan. Han sköt lika mkt över och vid sidan av som han gjorde senaste mot Trelletångs FF. Roligast var Jimmy som inne i straffområdet skulle hoppa upp och nicka på ett inlägg men inte ens var i närheten. Nordfeldt var väl okej i målet, för i ärlighetens namn var det försvarsspelet av övriga som satte honom i omöjliga situationer där han inte kunde göra något åt bollen som susade förbi honom in i nätet.

Och när det kommer till kärleken så fanns den där, om än mest för de himmelsblå och då speciellt för Gishe som blev ifrågasatt av idiot-Ola trots att det var han som i en hyfsat svår vinkel satte 2-1-målet som gav nerv i matchen igen (i ca 2 minuter, sedan hade swissarna gjort 3-1). Det är ju trots allt framtiden som spelar och då är det roligt att titta oavsett resultat. Grabbarna har ju dock satt sig i en ganska jobbig sits inför returen hemmavid på måndag, men ingenting är omöjligt, bollen är rund.

Och annars då? Det är fredag, det diskuteras könsmaktsordning på newsmill, Jimmies folkdräkt framställs som allt annat än det var meningen, kollegorna försöker klura ut verklighetsexempel på när man behöver minus gånger minus är lika med plus och kulturvänstern upprörs över nobelpristagaren i litteratur.

Åsikter på det? Jag anser att könsmaktsordningen existerar i allra högsta grad i vårt samhälle, men att vi dessvärre är så indoktrinerade i den att vi inte alltid är medvetna om när det är den som spökar. Jämställdhet i all ära, vi har kommit långt, men vi har fortfarande en bra bit kvar till målet. Jag tycker att det är sjukt komiskt att Jimmies försök att framstå som ursvensk fått honom att framstå som överklass (de där folkdräkterna är dyra) och nu det senaste att Blekingedräkten dessutom står för dess kosmopolitiska historia i direkt kontrast till den nationalistiska profil han själv står för. När det kommer till matteexemplet så är jag en av dem som står längst fram i ledet och hävdar att vanliga människor inte kommer att använda majoriteten av det som man lär sig på mattelektionerna, men man vet ju faktiskt inte om man tillhör den eller den andra gruppen när man är ung så det är bara att bita ihop. När det kommer till nobelpristagaren i litteratur har jag ingen direkt åsikt då senior Vargas Llosa inte fanns i min värld fram tills han fick priset. Men jag måste säga att för första gången på länge känner jag mig sugen på att läsa någon av pristagarens böcker. Huruvida det är ett bra eller dåligt val låter jag framtiden och de mer insatta avgöra.

I sådana här nobeltider måste jag säga att det egentligen bara är två priser som får mig att lyfta på ögonbrynen, och det är litteraturpriset och fredspriset (kul med en fängslad kinesisk frihets- och demokratikämpe!). Måste resten vara sådana sömniga kategorier som inte intresserar mig alls? Herre gud tänk på prinsessorna! Hur kul är det för dem att diskutera molekyler över varmrätten? Roligare vore det väl med nobelpris i saker som film, kommunikation eller varför inte fotboll? Synpunkter?