Det har smällt i Sthlm

Det har varit sparsamt med bloggandet på sista tiden. Och det har naturligtvis sina förklaringar i framför allt min nuvarande situation. Det händer liksom inte så mkt att rapportera om. Men vill jag ha bloggen levande så krävs det ju vissa insatser.

Häromdagen stod det ”Dådet skakar Sverige” på framsidan av tidningen. Det small ju i centrala Sthlm mitt i julhandeln och allt tyder på att det handlar om en ensam självmordsbombare som dock inte lyckades med det han planerat att göra. Jag förstår om sthlm-are är skakade och rädda, men det känns inte som att hotbilden är så mkt värre än tidigare (sverige borde ju inte ligga före en del andra länder…) och här i Malmö är Citytunneln ett större samtalsämne.

Det är klart att det är obehagligt om detta är startskottet för en ny trend, om man ska behöva tänka efter en extra gång när man ska befinna sig på folktäta platser, eller om vi ytterligare ska utvecklas mot ett ”mini amerika” med säkerhetskontroller och integritetskränkande. Men jag är inte redo att se det på det viset ännu. Precis som med galningen som sköt i Malmö, går livet på något vis vidare.

Mest intressant analys fanns på twitter ”Vithyad man skjuter dussintals i Malmö = ensam galning. Mörkhyad man dödar sig själv i sthlmbomb = terrorist”. Det är sånt som får en att tänka efter.

Bara det att SD nu får extra dragkraft i sin islamofobi och generellt rasistiska propagandapolitik gör ju att eventuella framtida bombmän borde tänka efter en extra gång. 

Men vi får väl se vad som händer. 

Har tagit de första stegen

Det har gått ett par dagar nu, den nya tillvaron har sjunkit in. Och medan det är ganska ensamt att inte träffa folk hela tiden, dagligen, så är det åtminstone ganska skönt att sova ut. Och ta det lite lugnt. Man måste ju tänka positivt.

Stödet har verkligen varit enormt. Det är rörande faktiskt och har gett mig styrkan igen. Nu tror jag verkligen på att det kommer att lösa sig och förhoppningsvis blir det ännu bättre än tidigare.

Även om jag verkligen kommer sakna mina kollegor, och arbetsmiljön som vi skapade ihop. Det värmer med varje meddelande jag får från dem också. 

Jag funderar på hur det var när någon annan fick gå, när jag fortfarande var en i gänget. Jag funderar på hur lång tid det tar innan de går vidare, hur lång tid det tog för mig. Det är ju alltid så, när man själv inte är där längre, att livet liksom fortsätter ändå, att tiden går. Men vi kanske ses igen.

Igår tog jag mina första steg iaf. Jag ringde några samtal och insåg att det där med arbetsförmedling är mkt svårare än jag tidigare trott. Man måste välja vilken bransch man ska till innan man går dit, och hur fasen ska jag veta det när jag fortfarande inte vet vad jag egentligen vill göra.

Jag har iaf rensat bland alla papper och sorterat dem så att jag med enkelhet ska kunna hitta de papper jag behöver. Helt galet vad jag sparat – mer än hälften fick gå till återvinningen på en gång.

Men idag är det fredag. Även om det inte riktigt känns som fredag – man måste väl nästan jobba en hel vecka för det. Men vi är på gång. Och vi ser på framtiden positivt.

Det kommer lösa sig

Så. Då var det kapitlet avslutat. Vad som kommer härnäst vet ingen. Men jag väljer att hoppas och tro på att det kommer att bli bra. Jag är ju lite av en fatalist, det som sker, sker av en anledning. Och även om det kändes så en stund igår så är inte det här hela världen.

Nu funderar vi över nästa steg, medan vi känner stödet från de närmaste, peppen.

Det är bara att sätta igång. Idag är en ny dag. Vi vänder blad. Nu kör vi!

Tillfälligheter/Tråkiga november

Tillfälligheter kan vara rätt roliga ibland. Häromdagen kom jag att tänka på en gammal erasmus-kompis som sa att hon hade bakat en kaka ”from scratching” när hon menade ”from scratch”. Det är inte alltid enkelt med främmande språk. Framför allt inte när det kommer till specifika uttryck. Jag minns när jag var i England i juni år 2000 och vi åkte runt och hälsade på gamla vänner. Då hade jag ju verkligen bara skolengelska och möjligen lite amerikanskt tv-serietugg att falla tillbaka på. Slang är då inte alltid så enkelt. Jag hörde titt som tätt om 5 quid dit och 10 quid hit och trodde att jag visste vad det handlade om, vilket jag förvisso gjorde, men i min brådska att lyckas vara häftig och använda slang sa jag ”quod” istället. Det betyder fängelse på slang. Inte riktigt vad jag menade...

Iaf, den gamla erasmus-kompisen och den roliga tillfälligheten var det ja. Jo, jag tänkte som sagt på henne härom dagen och fick igår kväll en kompisförfrågan på FB. DET var rätt komiskt. Ungefär som när man tänker ”Åh, jag måste ringa den och den” och så ringer telefonen och det är personen man hade tänkt ringa. Det mest absurda jag har varit med om var när jag lyfte luren och skulle ringa till min kompis och hon redan var där i luren, eftersom hon hade hunnit före.

Annars verkar idag vara en alldeles typisk tråkig november-tisdag då vädret kunde varit mkt bättre. Jag börjar förstå vad min kollega Fotografen menade när han sa att november var hans hatmånad; mörk och jävlig och julkänslan har inte hunnit infinna sig än.

Julkänslan ja. Du vet ångesten över julklapparna du måste komma på och införskaffa, stressen, kylan och mängden mat du slänger i dig för att du måste. Det är inte detsamma sedan mormor gick bort, så är det bara.

Men vi lever i nuet, och imorgon kommer jag iaf kunna se Barca spela champinjonsfotboll. Hur mkt jag än fortfarande lever på guldet och glädjen, så börjar jag få abstinens. Dumma tv-kanaler som flyttat min älskade La Liga.

Hur mycket mjölk brukar du dricka?

Det var en bra helg på det stora hela. Tyskens tillfälliga hemkomst firades både en och två gånger med framför allt många drinkar av olika slag. I fredags var det bara hon och jag, Holländskan och Kalas. Vi pratade en del och spelade spel (jag fattar inte grejen med TP, komplicerade frågor som borde uppdateras åtminstone årligen för aktualitet – och nej, jag är inte bitter för att jag själv inte vann... ;-p). 

I lördags gick vi på utflyttningsfest på Värnhem hos kompisar till Tysken och Kalas (sundsvallsbor, mff:are, bokälskande Gbg:are och Ingenjörens kompis och kollega, och oss förståss, i en salig blandning!). Båda kvällarna var trevliga, även om de resulterade i viss trötthet. Framför allt på söndagen. Men vad ska man annars göra på söndagar om inte bara ha soffterapi framför tv:n nu när den allsvenska säsongen är över?

Det gick t.o.m. så långt igår att jag verkligen kände mig sjuk, som att det fanns en förkylning eller något ännu värre i kroppen. Så efter att ha druckit té och ätit flertalet clementiner tog jag ett par piller att sova på – mamma brukar ju alltid säga det så det var ju om inte annat värt ett försök. Faktum är ju att jag hatar att vara sjuk.

Och det funkade rätt bra, jag var bara trött som vanligt imorse. Men allt eftersom dagen gått har jag känt mig snurrigare till och från. Pillrena kanske bara fördröjde en reaktion? Vi får väl se sen.

Appropå något helt annat, vardagshumor är bland det roligaste jag vet. Därför var jag rätt road av en lapp på kylskåpet i köket här på jobbet där det gick att läsa:

”Vi som skriver på denna lappen vill ha mer mjölk. Den nuvarande mängden räcker inte och resulterar i att vi inte har någon mjölk alls måndag och torsdag morgon.”

Några hade skrivit på, men roligast var att det gick att utläsa:

”Vi har redan ökat mängden till 8 förpackningar. Kanske är det några som borde fundera på hur mkt mjölk de egentligen dricker.”

Har vi att göra med mjölkolister?

Vilket toppenavslut på arbetsveckan!

Funderar på att försöka göra bloggandet mer seriöst. Eller kanske inte mer seriöst, men mer organiserat. Har dock inte kommit fram till exakt hur. Jag har ju så många aspekter jag egentligen vill väva in, vara fri att välja liksom vad jag känner att jag vill skriva om från gång till gång. Åtminstone om jag ska hålla mig till samma kontinuitet (vilket iofs kanske inte är helt nödvändigt...). Men det kan ju också innebära att det blir lite väl brett. Även om jag för närvarande skriver mest om fotboll. Men en renodlad fotbollsblogg torde ju innehålla en del nyheter och grejer och den ambitionen har jag inte. Detta är ju egentligen mer en åsiktsblogg där jag har möjlighet att vädra åsikter och tankar om allt möjligt. Iaf. vi får se hur det blir.

Vaknade imorse en timme för tidigt igen. Undrar om min kropp fortfarande tror att den är på sommartid? Somnade om, och var pissetrött när jag väl vaknade av alarmet. Men det är ju fredag, och inte vilken fredag som helst heller – Tysken kommer hem till Malmö igen (om så bara för just en helg, men ändå!) och naturligtvis ska vi slå klackarna i taket, eller åtminstone ses å gagga litegrann. Ska bli mkt trevligt.

Och så måste jag skaffa mig en ny telefon i helgen. Min nuvarande visar inte ens i skärmsläckaren när jag fått meddelanden. Så jag misstänker att det bara är en tidsfråga tills den lägger av helt. Hemska tanke! Men det är med visst vemod jag i så fall köper en helt annan variant. Jag har ju verkligen älskat den här typen av telefon som man kan kasta runt lite som man vill med. (Han överlevde ju t.o.m. ett ”hopp” på ca 2 meter rakt ner i stenar...) Men telefoners livslängd är rejält förkortad nu för tiden, och det är dags för att ta ett kliv in i framtiden.

Idag har jag på mig den mer eller mindre nyinköpta kavajen för första gången och jag måste säga att det känns riktigt bra. Det är som att den i sig själv gör mig mer seriös (på ett bra sätt). Om det beror på mitt mer begränsade rörelseschema eller någon mental bild av seriositeten av en kavaj låter jag vara osagt. Och Fröken Nagel blev alldeles till sig i komplimanger och tyckte verkligen att den passar mig,

Jag har fått fler komplimanger idag. Det är väl bara en sån dag. ;-)

Till exempel trodde en av våra studentmedhjälpare att jag var amerikan. Jag vet, det kan vara negativt också beroende på hur man ser det och vilka aspekter som vägs in, men det handlade nog mest om att min amerikanska dialekt är så klockren att han tog för givet att jag var jänkare och då är det ju en komplimang om något!

Och i en mailkonversation med Tysken och Ingenjören hittade jag på en konversation mellan Cristina Ronaldo och Nani efter målmissen härom dagen som fick dem att påpeka att jag borde satsa helhjärtat på påhittade konversationer mellan fotbollsspelare.

Och så äntligen en försäljning igen! Vilket toppenavslut på arbetsveckan!

My mama always said...

Jag kunde verkligen ha stannat i sängen imorse. Så trött var jag att det inte hade varit en ansträngning att bara vända mig och somna om. Men så är man ju alldeles för indoktrinerad i att man ska göra rätt för sig. Med andra ord, spara på sjukdagarna tills man verkligen är sjuk. Eller gå till jobbet oavsett. Det är en gråskala och jag är definitivt inte helt hardcore, men jag går till jobbet om jag är inte sjuk. Därmed var det bara att rulla upp ur sängen och in i duschen och komma iväg till jobbet.

Det var kallt imorse och jag hoppades verkligen att Svågertorpståget redan skulle stå på perrongen när jag kom. Det gjorde det. Det har det faktiskt gjort alla dagar den här veckan. Men det är en dag kvar...

Igår kände jag för övrigt att jag gjorde ett par goda gärningar. Självklart gjorde jag dem bara utan att tänka efter, men man mår ju bra av att göra bra saker för andra. Den typen av själviska handlingar är dock positiva tycker jag.

Iaf, först gav jag bort min plats på tåget så att ett äldre par fick sitta tillsammans. My mama always said att man ska vara snäll mot äldre människor. Och jag hoppas att någon annan är lika vänlig mot mina farföräldrar.

Och så fick jag inbjudan till min styvsysterdotters namngivningskalas (shit vad komplicerat allt blir i dessa moderna familjekonstellationer). Tänkte att varför ska jag skicka ett sms, klart jag ringer, och lika bra att göra det på en gång annars glömmer jag det säkert. Dessutom hörs ju jag och styvsyster så sällan och kunde ju vara kul att höra hur det går med allt. Hon blev jätteglad och tackade så innerligt för att jag ville komma. Själv tyckte jag inte att det var en stor grej, snarare kände jag att jag faktiskt vill gå på det här. Nu måste jag bara fixa en bra present.

Och så var det ju match igår. Sverige mot Tyskland i en kompiskamp som slutade 0-0. Minimalt med målchanser – hade ens Sverige någon boll på mål? – men bra defensiv. Och det var väl det de ville jobba på. Synd att El Chip kom igång så sent med sina räder längs kanten. Och att backen han sprang ifrån byttes ut lagom till andra. Han var nog den som var närmast att överhuvud taget skapa något. Om man inte räknar triangelspelet de hade igång en stund i andra. Det var fint.

Men gör man inga mål, vinner man inga matcher.

Tyskland ställde ju upp med ett ganska junior-baserat lag med flera debutanter. Det syntes att de hade bättre teknik, bättre bollbehandling. Men de gjorde ju inte heller några mål.

Inte ens min nya favorittysk Mario Gomez. Men han är min favorittysk ändå, för i det här fallet baserar jag inte nödvändigtvis favoritskapet på fotbollskompetens.

Väntar på att fotbollsvärlden ska ta klivet in i den moderna världen

Mitt i veckan och tröttheten finns där redan. Fast det är väl den årstiden. Mörkt och kallt, och då spelar det ingen roll om man ens sover tillräckligt.

Imorse läste jag om ett plan fullt med franska turister som landade i fel stad utan att informera passagerarna som därför gick ut i strejk. Typiskt fransoser! Svenskar skulle bara mumlat irriterat men ändå sagt hejdå till kabinpersonalen med ett leende.

Man kanske ska strejka mot vintern?

Jag läste också en mkt intressant (och välskriven) artikel om homosexuella inom fotbollen (läs den här). Det handlar i stort om att det finns enormt många anledningar att hålla tyst om en eventuell homosexualitet, t.ex. idioter som uttalar sig idiotiskt, att de kan bli fysiskt och psykiskt utsatta av idioter eller för att de vill säkerställa sina ekonomiska förutsättningar för livet efter fotbollen. Vilket man väl kan förstå. Som artikelförfattaren skriver, fotbollsspelare har ju trots allt ganska korta karriärer om man jämför med gemene man. Dock avslutar han med att hänvisa till Rosa Parks och hennes vägran att ge upp sin plats på den överfulla bussen åt en vit person i ren frustration över den allmänna situationen, och att det kanske snarare kommer vara av ren frustration som en framgångsrik fotbollsspelare till sist berättar om hur det egentligen ligger till.

Det finns, garanterat, homosexuella män inom fotbollsvärlden. Med största sannolikhet till och med i de bästa lagen. Och det finns inget som är fel med det. Ens sexuella läggning har knappast att göra med kapaciteten att spela fotboll (titta bara på damerna, där spelar det ingen som helst roll). Personligen skulle jag inte bry mig nämnvärt om en spelare klev ut ur garderoben. Det skulle troligtvis inte de flesta andra heller. I alla fall inte i längden. Men jag förstår om homosexuella spelare tvekar inför att vara först. Det skulle bli ett enormt medialt och socialt tryck som säkert skulle vara rätt jobbigt om han inte fick sällskap av fler. Men jag hoppas att jag får uppleva den dagen. Jag hoppas att jag får uppleva den dagen då en manlig fotbollsspelare kan ta med sig sin pojkvän på galor och annat. För då har t.o.m. fotbollsvärlden tagit ett kliv in i den moderna världen.

Annars så är det rätt komiskt att Linius Hallenius (han får byta namn, den felsägningen är klockren) leder omröstningen på FIFAs hemsida om årets mål i konkurrens med flera av de riktigt stora lirarna. Är det bara bajare som röstar i såna där omröstningar?

Ikväll spelar svenska landslaget mot ett juniorbetonat tyskt landslag i en kompiskamp. Jag tror att det blir en svår uppgift ändå, men har gärna fel. Heja blågult!

Ingen är så bra som han

Så igår var det alltså dags för fotbollsgalan. Den tv-sända firmafesten som alltid får mest kritik. I år byttes Alsing och Almenäs ut mot Jihde och vi slapp se fjantiga inslag som gränsar på buskis. Var det bättre då? Tja, det vettekatten. Faktum är att det nog ändå bara är intressant för dem som det handlar om, och för dem som är galna i sporten. Som jag. Jag tittar ju oavsett.

Speciellt i år när den verkligen sändes i fotbollssveriges huvudstad.

Dock fick väl mästarna lite väl lite utrymme i galan. Och vad var grejen med att sparka upp bollar på läktaren? Buandet av Gerndt förstår jag, även om det är lite tramsigt. Nu efter säsongen så kan t.o.m. jag inse att han är en rätt bra fotbollsspelare.

Men inte lika bra som han den långe. 5 guldbollar i bokhyllan. Det är inte dåligt, det är rekord!

Ivo och Rolle fick välförtjänta priser, annars föll årets MFF:are lite på mållinjen. Men så fick ju gamle guldtränaren Houghton pris och hyllades så det får väl anses okej ändå.

Annars var det roligt att Linus Hallenius bytte namn till Linius Hallenius (det är inte lätt att läsa innantill och uttala rätt), dåligt första musiknummer (hade de övat alls?) och sjukt kul att upptäcka Hoffmaestro! Vilket ös!

Ganska komiskt egentligen att de ansvariga alltid går ut med att de förbättrat allt och att galan ska vara så himla mkt bättre varje år. Helt ärligt märker jag inte så stor skillnad - alldeles för få mff:are får pris, generellt halvkassa musikakter, en bajare vinner årets mål och Zlatan får ännu en guldboll...

Appropå något helt annat så läser jag att stadsbor är miljövänligare (i utsläppsmätningen) än lantisar. Vem hade trott det liksom? Det ska jag hädan efter hänvisa till när folk är landsortsromantiska. ;-)

Chivalry isn't necessarily dead just yet

Och så var det måndag igen, och vi är redan i mitten av november, är inte det helt sjukt?

Iaf, i fredags såg jag Idol som en annan Svensson innan jag fastnade i en svensk film med G. Skarsgård som jag inte hade sett. Filmen i sig var dock inte så mkt att ha, iaf inte jämfört med filmen jag och Holländskan såg i lördags. The Social Network. Så mkt att säga om den eg. Kan börja med att säga att den var riktigt bra. Bra skådespelarinsatser, bra upplägg och story, ja, det mesta kort sagt. Störde mig dock på att en och samma kille spelade ett tvillingpar. Sjukt irriterande, troligtvis mest eftersom jag kände till det. Om man inte vet det kanske man inte stör sig fullt så mkt.

Huvudpersonen visade upp tydliga Sheldon-tendenser vilket resulterade i en liten diskussion kring vilken typ av intelligens som var viktigast, och sedan när jag tydligen pratade om 2 olika tv-serier samtidigt och Holländskan inte hängde med, konstaterade jag att jag var Zuckerberg-smart oxå. Haha. Fast eg är jag nog hellre normalbegåvad med social kompetens. Känns som att det är minst lika värdefullt, om inte mer.

Tror dock att man måste vara en del av 2.0-generationen och en van Facebook-användare för att kunna uppskatta filmen fullt ut. Men jag gillade den iaf. Och Holländskan höll med.

Efteråt, en sväng till en vuxenpub där de flesta redan var några pints i gasen. Hittade ett hörn att sitta och prata om filmen och livet i allmänhet och hade mkt trevligt. Holländskan tyckte att baren kunde ha varit den i filmen (the Scholar?). Efter ett tag kom en överförfriskad herre som på knagglig engelska skulle prata med oss. Vi blev av med honom efter en stund och var lite lätt upprörda över att ingen klev in för att hjälpa oss. Har vi svenskar kommit så långt i vår ”jag vill inte bli inblandad”-attityd att vi inte kan se och hjälpa varandra i jobbiga situationer?

Mannen kom dock tillbaka varpå vi båda i kör, i hyfsat högt röstläge, bara upprepade ”Go away!” och då kom faktiskt några killar vid ett annat bord till undsättning. Den ena av dem var MFF-supportordföranden som tidigare fått en skål av sitt sällskap ”för den bästa mff-supportordföranden någonsin” och efter hans ingripande kunde vi bara instämma. ;-) De visade faktiskt fina hjälte-fasoner när de sedan blev generade av att vi ville tacka dem.

Annars har min mobil blivit knäpp. Den berättar inte när jag får sms. Den visar det inte ens på displayen, men dock i skärmsläckaren (så här långt iaf). Mkt konstigt. Och en ganska viktig grej för en mobil kan tyckas. Även om pappa ifrågasatte behovet av en mobil över huvud taget (jag frågade om han inte ville prata med mig igen då, eftersom mobilen är den enda lur jag har och då gav han med sig). Övervägde att ta över svägerskans gamla mobil, men tyckte den var komplicerad och vet inte om funktionaliteten är den jag behöver. Känns som att det är nära nu tills jag har en sådan där feleton som alla andra redan har... Finns det något alternativ till en sådan om man ska köpa en ny mobil nu?

Allas vår Mona har avgått och jag är lite nedstämd. Jag trodde ju på Mona, och delar på många sätt hennes sätt att se på socialdemokratin. Frågan på allas läppar är vem som nu ska ta över. De behöver en superstar, och en fortsatt modernisering av politiken, annars kommer det säkert bli ett nytt nederlag 2014, vilket förvisso skulle vara lite av en upprättelse för Mona.

Avslutningsvis, ikväll är det firmafest i fotbollsvärlden och till skillnad från oss vanliga dödligas firmafester direktsänds den på TV. Givetvis kommer jag att titta på den. Eftersom jag har ett intresse. Förstår om folk skippar den. Sällan särskilt bra musiknummer och fotbollsfolk är väl inte direkt kända för att ge underhållande tal kanske. Men mamma kommer över så vi gör det till en helkväll. Kanske blir roligare än vanligt i år när den sänds i årets fotbollshuvudstad.