Det har gått ett par dagar nu, den nya tillvaron har sjunkit in. Och medan det är ganska ensamt att inte träffa folk hela tiden, dagligen, så är det åtminstone ganska skönt att sova ut. Och ta det lite lugnt. Man måste ju tänka positivt.
Stödet har verkligen varit enormt. Det är rörande faktiskt och har gett mig styrkan igen. Nu tror jag verkligen på att det kommer att lösa sig och förhoppningsvis blir det ännu bättre än tidigare.
Även om jag verkligen kommer sakna mina kollegor, och arbetsmiljön som vi skapade ihop. Det värmer med varje meddelande jag får från dem också.
Jag funderar på hur det var när någon annan fick gå, när jag fortfarande var en i gänget. Jag funderar på hur lång tid det tar innan de går vidare, hur lång tid det tog för mig. Det är ju alltid så, när man själv inte är där längre, att livet liksom fortsätter ändå, att tiden går. Men vi kanske ses igen.
Igår tog jag mina första steg iaf. Jag ringde några samtal och insåg att det där med arbetsförmedling är mkt svårare än jag tidigare trott. Man måste välja vilken bransch man ska till innan man går dit, och hur fasen ska jag veta det när jag fortfarande inte vet vad jag egentligen vill göra.
Jag har iaf rensat bland alla papper och sorterat dem så att jag med enkelhet ska kunna hitta de papper jag behöver. Helt galet vad jag sparat – mer än hälften fick gå till återvinningen på en gång.
Men idag är det fredag. Även om det inte riktigt känns som fredag – man måste väl nästan jobba en hel vecka för det. Men vi är på gång. Och vi ser på framtiden positivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar