Den allsvenska säsongen är rätt lång. Den börjar före vårens första varma strålar och slutar när mörkret och kylan tagit över. Det spelas 30 matcher, och varje lag möter 15 andra lag 2 gånger var. Allsvenskan är ofta så pass jämn att guldstriden framåt höstkanten innefattar långt fler lag än bottenstriden. Det är ju inte La Liga det här.
Årets upplaga inleddes mitt i vintern, på dåliga planer. Malmö FF firade 100 år. Jag minns inte vilka lag som tippades som vinnare, men nog fan var det inga skånska lag med i den absoluta toppen. Man ifrågasatte hur Helsingborg skulle lyckas utan Henrik Larsson och om Malmö återigen skulle varva bra matcher med dåliga och låta omständigheten tala sitt tydliga språk.
Så stod vi där i halvtid och plötsligt var varken förra årets mästare, IFK eller Elfsborg högst upp utan där fanns istället Malmö och Helsingborg.
Det var väl där någonstans det började svänga för mig. Jag hittade tillbaka till tidigare säsongers optimism och positivitet. Jag vågade tro på att laget skulle kunna gå hela vägen. Jag vågade hänge mig åt den där totala supporterkärleken som får en att fårskalligt hävda till alla och envar att just mitt lag var det bästa i Sverige. Herre gud, ett tag gick det ju inte att förlora!
Nu har vi gått in i tredje tredjedelen, slutspurten, och det talas om en tidig seriefinal mellan de två topplagen, samtidigt som klubbarna gör sitt bästa för att trycka på att det också efter matchen finns tillräckligt med poäng att spela om för att vinnaren i kvällens kamp inte ska stå som vinnare framåt vintern. Det stämmer absolut, men vinnaren ikväll får onekligen ett ganska okej försprång.
Man får tycka som man vill, men kvällens match är stekhet. Och egentligen ganska oförutsägbar. Oavgjort skulle innebära ett enormt antiklimax (åtminstone för den samlade fotbollspressen som haussat matchen likt en VM-final), men efter lördagens onödiga kort och skador kanske det skulle vara ett hyfsat resultat, åtminstone för oss.
Men allra helst skulle jag naturligtvis vilja se den vackra fotbollen segra.
I år firar Malmö FF 100 år i fotbollens tjänst. Inför säsongen förväntade sig många att Malmö skulle fortsätta etablera sig i mittenträsket, men nu står vi här med några få matcher kvar och har en möjlighet att visa vilken sorts klubb Malmö FF är. Hittills har det bara varit några få bottennapp. Vi har hyllats för vårt spel och visat att vi är att räkna med. Vi har tagit rygg på fienden och gått om dem. Vi har slängt in osäkra kort och lyckats ändå.
Kvällens match är bara en match i mängden. Men den är samtidigt så oerhört mkt viktigare än så. Ikväll när vi går ut på planen måste vi göra det med en övertygelse. Ikväll måste vi gå ut på planen redo för kamp. Men oavsett hur det går i matchen som beskrivits som tidernas derby, är inget klart. Allting kan trots allt hända, bollen är ju rund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar