Tågkrig och odemokratiska budskap

Det här med beteenden är ganska roligt. Ta hela pendlingskonceptet t.ex. I mitt fall handlar det om Öresundstågen och alla människor som jag åker till och från jobbet med varje dag. De olika situationerna som uppstår kan lätt beskrivas vid öppet krig. Det är krig om sittplatser och vem som ska kliva av först, o.s.v. När man pausar ett ögonblick och reflekterar över det ter sig vissa saker uppenbarare än andra.

När tåget redan är fullt och folk tvingas stå upp, t.ex.,  spanar alla efter den mest strategiska platsen att stå på för att så fort någon kliver av kunna sno platsen före alla andra som står i närheten och som är precis lika sugna på att sitta. Som om folk visar att de ska kliva av så tydligt!

När det sedan är dags att kliva av gäller det att vara vaksam, för så fort en person rest sig upp och börjat promenera mot utgången kommer alla andra att göra det också, och vill man då inte hamna sist och tvingas gå upp för Svågertorpstrapporna med den långsamma klungan, så måste man alltså hänga på och få en hyfsad ståplats så nära utgången som möjligt så fort som möjligt.

Det värsta är alla tågturister som inte har koll på varken sig själva eller sitt baggage, som när de kliver av sätter ner rullväskan mitt framför dörren för att långsamt dra upp handtaget innan de flyttar på sig.

Något annat som också är ganska roligt är att rasistpartiet starkt hävdar att de är de enda sanna demokratiförsvararna när de blir tystade av burop och skrammel när de för fram sina ofta ganska odemokratiska budskap. Det kanske bara är jag, men står inte demokrati lika mkt för allas lika värde som för att makten ska utgå från folket? Även om rasisterna har annat på agendan så känns inte deras konstanta rop på hårdare åtgärder mot invandrare och restriktiv flyktingpolitik som att de anser att alla är lika mkt värda. Men det kanske som sagt bara är jag.

Självklart har integrationspolitiken knappast lyckats genom åren, men är verkligen lösningen den som rasisterna förespråkar? Är det verkligen den typ av verklighet vi vill leva i? Är det bara jag som stått lite mer rakryggat och stolt konstaterat att vi svenskar är lite bättre än andra som släppt in rasister i de högsta beslutsfattande organen?