Nya influenser kan vara rätt bra ibland

Och så var det plötsligt november. Vi har iaf fått den där efterlängtade extra timmen och även om det sällan påverkar så mkt så kände jag imorse på väg till jobbet att det var mkt ljusare än i fredags. Men det är ju bara en tidsfråga innan det är mörkt igen, så det är bara att njuta så länge det går.

Det har ju varit helg också. Och en mkt trevlig sådan. I fredags hann jag med en fredagsöl med mamsen innan jag slappade i soffan så till den milda grad att jag gick och la mig redan kl 23. Gick och la mig förresten, jag stupade i säng! Så trött var jag. Och faktum var att det gjorde ju egentligen inte så mkt. Dessutom resulterade det i att jag inte sov bort halva lördagen utan vaknade tidigt och hann med en hel del.

Shopping t.ex. Den med svägerskan som vi pratat om i evigheter blev nu äntligen av och blev dessutom en väldigt lyckad affär för både mig och affärerna som fick mina slantar. Köpte både saker jag behövde och lite allmänt nytt. Dessutom influerade svägerskan mig rätt bra och insisterade på olika saker som jag faktiskt delvis köpte och var nöjd med. Nya influenser är inte illa alls. Jag hann också med en snabb middag med henne och brorsan innan jag for hemåt för att göra mig i ordning för kvällens festligheter. Det stod ju kph på schemat. Och vid 19-snåret drog så jag, Holländskan och Malmöiten över bron.

Det var rätt solklart att det skulle bli en bra kväll när Malmöiten strax efter avfärd visade att hon hade med sig en halvfull bag in box i väskan.

Väl i kph mötte vi isländskan och sedan påbörjade vi vår barhoppning som väl slutade med en 4 barer i slutändan. Helt okej för att vara oss som tenderar att fastna och stanna på ett och samma ställe. Det var en mkt trevlig kväll med många skratt – flest kanske när Malmöiten drog fram den öppna ölflaskan hon fått med sig från sista stället som läkt i hela hennes väska.

Det blev metro till flygplatsen där det skulle gå buss över bron (tågen gick inte på grund av spårarbete eller något). Vi hann med en buss jättesnabbt då det inte skulle gå någon och Malmöiten fixade så att jag fick kliva av precis runt hörnan från där jag bor. Att Holländskan var seg på jobbet dagen efter var kanske inte så konstigt, men hon fick ju iaf en extratimme och vi var alla ganska överens om att det hade varit en toppenkväll och att vi skulle göra om det. Faktum är att inte ens den där resan över bron kändes särskilt jobbig. Vi gaggade på om än det ena än det andra och diskuterade hur vi skulle kunna förklara att Holländskan suttit i rullstol. Men vissa saker ”stays at the party”. ;-)

Annars så är det match ikväll. Vi möter laget som ligger sist. De har knappt en reell chans att stanna kvar i allskånskan, men de kommer nog fajtas för den. För Malmö gäller det att vinna eller försvinna. Varje match är en måstematch och spelarna måste gå ut och spela lika bra som de gjorde förra veckan mot Häcken. Det är nervöst, det är ångest, men jag hoppas att de löser det och att ingen av våra nyckelspelare får varningar. Utan dem kommer Mjällby-matchen kännas fruktansvärt jobbig. Jobbigt nog att den matchen med största sannolikhet kommer att bli direkt avgörande för guldet. Förutsatt att vi vinner ikväll. Men det ska vi väl klara, eller? Framåt Malmö! Guldet ska himm!

Trevlig helg!

Det är fredag idag. Det är ju som bekant alltid lika uppskattat.

Iaf, igår launchade vi nya grejerna i Danmark och chefen bjöd in hela kontoret att närvara. Föreläsning först – och helt ärligt, jag tar emot all info jag kan få, för det känns inte som att det blir så mkt mer training för mig – och sedan buffé-mingel med skumpa. Jag sa till isländskan att vad fan hur ofta får vi skumpa till lunchen – vi kör på det!

Lite rädd var jag för att någon skulle försöka ställa frågor till mig (det var ju bara danskar där!), men jag insåg att min danska förståelse är på väldigt hög nivå nu. Jag pratar givetvis inte danska (det kanske kommer så småningom), men jag kan förstå och kan (oftast) göra mig förstådd på svenska.

Åkte till och från launchen med grabbarna grus. Ingen av oss cyklade ju, men mest var jag glad för att slippa hitta dit på egen hand. Dock kan det ju i grabbigheten komma en del skämt och sånt som man kanske finner sådär roliga. Inte för att det är direkt riktat mot någon eller så, bara om ämnen som man själv kanske inte skulle prata om. Men shit the same, jag gillar mina utvecklargrabbar! Och det kan vara rätt skönt och anspråkslöst att hänga med dem ibland.

Läser att det har kommit fram korruptionsanklagelser mot UEFA nu också (FIFA-folk sålde ju sina röster kom det fram härom sistens). Det är läskigt. Och det verkar som att det är alldeles för vanligt att folk i maktsituation utnyttjar det och försöker få så många fördelar de kan. Är det för mkt begärt att man ska kunna lita på de som sitter på makten? Finns det inga hederliga människor kvar längre? Eller är det naivt att tänka så?

Läser också att Mona var i Malmö igår och besökte områden som drabbats hårdast av de omotiverade beskjutningarna. Inget fel i det såklart. Men dessvärre tydligt att hon vill revanschera sig politiskt när hon tydligt kritiserar den sittande regeringens ställningstagande och skickande av integrationsministern snarare än justitieministern och därmed klassande av de omotiverande skjutningarna i Malmö som integrationsproblem. Nu är det förvisso helt sant det Mona säger, det handlar inte om invandrare som blir beskjutna, det handlar om Malmöbor, och jag tror att det är viktigt att poängtera det. Men sedan är det klart att det generella politiska klimatet i Sverige påverkar, och att det uppenbarligen är många som är besvikna på den integrationslinje som drivits, ja, sen alltid. Det finns få som säger att integrationspolitiken lyckats, men det är ju ganska kontraproduktivt att bara klaga på den snarare än att komma med förslag på förbättringar där man tänkt lite längre än näsan räcker.

I Malmö finns det många problem, bland annat med illegala vapen och mkt kriminalitet, och det är tragiskt att det krävs något sådant här för att politiker och andra ska reagera. Men utöver den negativa bild som Malmö har sedan lång tid tillbaka finns det enormt mkt positivt, och i min vardag träffar jag på både Malmöbor som härstammar från Malmö och Malmöbor som härstammar från andra platser. Det stör inte mig, utan snarare berikar det min tillvaro. Jag är stolt över att vi var världens bästa falafel och kebab. Och jag är lika stolt över Malmö FF. Tyvärr kan Monas uttalande ses som politiskt spel och det är synd för det hon säger är precis vad det är.

Annars är det snart november. Hur fort har det året gått egentligen? Var det inte mars nyss? Eller iaf augusti? I helgen ska vi ställa om klockan och medan vi tycks ha en tillfällig varmare våg över oss för närvarande med hela 10 grader, så är man så himla medveten om att det kommer bli pisskallt snart. Och mörkt. Och så kommer det vara det en bra bit in på nästa år.

Förresten, sportjournalisten Laul försvarar varför den sthlms-centrerade sportpressen inte skriver mer om den skånska guldstriden med att det inte finns ett tillräckligt stort intresse – att fler brydde sig förra året. Jag gjorde det inte. Inte heller någon jag känner (och jag känner folk från både här och där). Jag bryr mig generellt ytterst lite om både ifk göteborg och aik och upplevde hela den upphaussade avslutningen på säsongen som ett stort ointressant skämt. Däremot känner jag just nu starkt att det vore roligt om AIK åker ur allsvenskan. Men det är väl enklare att leta efter folks intressen utanför sin egen dörr än att öppna ögonen lite mer och bredda perspektivet.

Skit samma, vi som bryr oss om årets guldstrid får vår dos information ändå, från de medier som förstår hur stor denna guldstriden är härnere. Vi kan låta resten läsa om när sthlms-baserade spelare knyter skorna, eller om de olika kvällstidningarnas tydliga bevis på konflikter i sthlms-trupper.

Oavsett så är det alltså fredag och jag gör mig redo för helg. Trappar ner, slappnar av och funderar på vad jag ska äta för något ikväll. Tänker att jag kanske imorgon äntligen ska ta mig ut på shoppingturen. Och att vi imorgon kväll intar kph och förhoppningsvis tar oss hem igen så småningom. Tills nästa vecka, trevlig helg!

Idag vaknar vi upp med ett leende på läpparna...

...skriver MFF på twitter och det stämmer ju. Men jag vill starkt hävda att jag la mig med ett leende på läpparna också. 4-0 – hör ni sången Helsingborg? ;-p

Fast det är ju inte klart än. Gårdagens match var ett styrkebesked, men det återstår fortfarande 2 matcher och som bekant är bollen rund och allt kan hända. Låt oss dock hålla fast vid optimismen, MFF anno 2010 ska hålla hela vägen i mål. Frågan är väl bara om det gör det.

Just idag tycker jag dock att vi kan passa på att njuta innan vi går vidare och har ångest inför nästa match mot bp. För gårdagens vinst var både vacker, rättvis och alldeles, alldeles underbar. Vi snackar ändå Häcken borta, i stark blåst och på regntung plan. Vi snackar om ett MFF som skulle revanschera sig efter förra omgångens plump i protokollet, och återta förstaplatsen som bönderna tillfälligt tagit över. Det var liksom inte bäddat för succé, men det gjorde absolut ingenting. Malmö skulle bara vinna matchen och det var precis det vi gjorde. Ja, vi älskar Malmö FF...

Speedy Gonzalez inledde målskyttet efter en dryg kvart, Gishe fortsatte efter drygt ytterligare en kvart och det målet! Jag trodde inte att den skulle gå in. Shupp sa det så satt den där den skulle. Oerhört vackert och ja ord kan inte beskriva vrålet och lättnaden hemma i mammas vardagsrum.

I andra hade de himmelsblå motvind men spelade sig igenom det rätt bra ändå. Ålen missade mål 3 gånger på raken och hur bra han än varit, hur mkt vi än tycker om honom, det var rätt och rättvist att ge Dexi chansen i 30 minuter. På tiden till och med.

Till sist blev det alltså 4-0 tack vare vår kära portugis som målade två gånger på mer eller mindre fasta situationer. Det sista kom i 81:a minuten och då vågade till och med jag säga att serieledningen var vår igen. Och jag är annars den som protesterar högst och mest när folk tar vinster för givna för tidigt.

Jag skulle kunna skriva hur mkt som helst om våra himmelsblå hjältar. Jag skulle kunna gå in på matchsekvenser i detalj. Men jag väljer att bara säga att hela laget spelade som ett lag igår och hela laget visade att de förtjänar att ta hem guldet. Två matcher kvar nu. Nu tar vi hem det här.

Redo för nästa steg

Senaste tidens nyfunna optimism och energi gav mig idag möjligheten att bli av med twitter-oskulden. Fast bara professionellt. Kanske ska börja privat också. Bli riktigt connectad och fast i de sociala medierna på nätet.

Om man funderar på det litegrann så är det egentligen ett ganska logiskt nästa steg med tanke på hur stor roll internet redan spelar i mitt liv.

Oavsett så tog det som vanligt ett tag för mig att komma igång. Men som vanligt kände jag mig fullkomligt redo när jag väl tog steget, ja riktigt entusiastisk rent utav. Jag behöver ju tid att vänja mig vid tanken och tid att fundera ut vad som kan kännas vettigt att säga med det. Tid för eftertanke helt enkelt. Eller kanske snarare förtanke.

Jag anser såklart inte att kommunikation över nätet ersätter kommunikation i verkliga livet. Jag tror att man behöver både och, men att det exempelvis är ett ypperligt sätt att hålla kontakten med människor i andra delar av världen som det är svårare att ha annan typ av kontakt med. Lite som att man förr i tiden skickade brev med snigelpost.

Det enda utesluter inte det andra. Det är bara det jag vill säga.

Nästa logiska steg är en iphone. Jag börjar känna mig klar med tankeverksamheten kring det. Nu ska jag bara komma till skott. Som med internet-uppkoppling hemma och en massa andra saker...

Förresten, tydligen är jag inte den som kliver upp tidigast längre, Mademoiselle slår mig med 50 minuter vissa morgnar. Den stackaren.

Och så är det match ikväll och jag är så nervös att det riktigt känns i magen. Måtte vi ta hem de tre poängen OCH bättra på målskillnaden. Eller iaf ta hem de 3 poängen. Ingenting behöver vara avgjort vid en förlust, men det skulle bara kännas så mkt bättre med en vinst. Man har ju vant sig vid förstaplatsen nu. Och att inte ha lika mkt ångest. Eller jo, ångest har man ju ändå. Men oavsett,

Framåt Malmö!

You gotta do what you gotta do

Det finns en hel del hushållssysslor som är direkt tråkiga, några som är direkt ångestframkallande. Men man måste ju göra det, och bor man ensam finns det liksom ingen annan som kan göra det åt en – det är bara att bita ihop. Ta det här med handlingen t.ex. Jag är en sån som måste få min frukost så tar juicen slut ena dagen MÅSTE den inhandlas till nästa. Där stod jag igår och insåg att jag var så illa tvungen att bege mig till min lokala ica-handlare efter jobbet, hur gärna jag än bara ville slänga mig på soffan, slå på tv:n och bara vara. Så jag gick.

Den som har testat att handla på vardagskvällar vid sisådär halv sex-tiden vet att det kan vara en rätt påfrestande historia där många hungriga, trötta kunder ska samsas om varorna och sen snällt vänta på sin tur i kassorna. Personligen är jag rätt bra på att inte sucka för högt eller ens bry mig alltför mkt – så viktig är min frukost! Men ibland blir t.o.m jag förbannad.

Jag hade sett till att jag bara skulle handla det absolut viktigaste och att det skulle bli färre än 10 varor så att jag kunde använda snabbkassorna. Väl väntandes där tog det hundra år för de som redan stod där att bli klara, men så blev det min tur. Jag har ju viss rutin med det där men det tar ju ändå sin lilla stund att scanna alla varorna och så. Mitt i ungefär kommer det en man i 50-års åldern och ställer sin korg bredvid min maskin och börjar hojta till höger och vänster om att han har bråttom och om någon kan hjälpa honom med hans handling. Han står alltså precis snett bakom min högra axel och stressar på. Som om det gör att det går fortare. När jag så till sist blev färdig vände jag mig mot honom och sa ”Du kan ta det lugnt” med bestämd menande stämma medan jag stirrade honom rätt i ögonen, varpå han hånlog sådär som bara män i 50-års åldern kan göra mot yngre kvinnor. Jag som alltså normalt inte stressar upp mig i mataffären höll på att explodera, men gladde mig åt att jag åtminstone kom hem betydligt snabbare än vad han gjorde!

Annars så försöker jag att inte tänka så mkt på guldstriden och de himmelsblås match imorgonkväll. Det går sådär.

Läser om hur mer och mer konstigheter kommer fram om hur Barca skötts de senaste åren. La Porta framstår som en tok som haft en hel massa konstigheter för sig. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, men en sak är säker – fallet från toppen är långt och så fort tåget inte kör lika fort och enligt tidtabell så kommer all möjlig kritik fram. Kritik som vad det verkar ingen ens funderade över när klubben presterade som bäst. DET är vad som är riktigt intressant med alltihop, för det La Porta gjorde, gjorde han ju när han var högste chefen. Så svårt kan det väl inte ha varit att granska det. Eller är jag naiv nu?


Och så böjer vi huvudet och tar en tyst minut för allas vår favoritbläckfisk Paul som lämnat livet och därmed tippandet för alltid.

Iskalla drinkar och köttfrosseri

Så välkommen till den nya veckan, hoppas helgen varit trevlig? Det har min varit. I fredags först jobbfest som inleddes med iskalla drinkar i glas gjorda av is på Icebar iklädda något som enbart kan liknas vid eskimåkappor, förutom på irländaren som mest såg ut som en hobbit i sin. Efter det bar det av till kötthuset mash som bjöd på mat i amerikansk storlek. Ett icke politiskt korrekt köttfrosseri utan dess like, men så var vi ju i kph också. Kvällen avslutades med drinkar på en närliggande bar innan jag hann med ett av de senare tågen hem mitt i natten. Det var riktigt trevligt och jag slogs igen av hur trevliga arbetskamrater jag har.

Resten av helgen gick i lite lugnare takt – Holländskan lurade ut mig ur lägenheten redan på lördagseftermiddagen då hon fått för sig att vi aldrig fikar längre (vilket förvisso är sant) och att det som är så trevligt är ju något vi faktiskt borde ägna oss åt. Efter en kaffe och en suspekt (men mkt god) tropisk cheesecake (hur nu clementin-klyftor kan anses tropiskt...) fick hon med mig på en promenad och vi gick faktiskt genom hela centrala byn. Det var skönt att få röra på sig lite och få lite frisk luft. Men eftersom jag dissade hennes biodejt så begav jag mig sedan hemåt via ica för en kväll på soffan framför tv:n. Det visade sig vara ett klokt val när Holländskan efter filmen messade och sa att filmen inte varit så värst bra.

Annars så skjuts det fortfarande friskt och tipstelefonen hos farbror blå går varm med folk som tycker sig höra skottlossningar överallt. Det läskiga är att läskighetsgraden nästan lagt sig, ungefär som när det sköts gängmedlemmar som friskast för ett tag sedan, och det liksom blivit normalt.

Jag har alltid undrat hur det känns att bo i händelsernas centrum och nu vet jag. Det känns inget speciellt.

Och appropå gängmedlemmar så läste jag att det är ett gäng som patrullerar för att hitta skytten före polisen. Det får man väl ändå se som ganska positivt, och det är väl sällan gängen och något positivt nämns i samma mening. Dock borde nog skytten snarare hoppas att polisen tar honom än att de gör det, för de är ju knappast intresserade av att prata väder och vind över en kaffe.

Men jag hoppas iaf att det är över snart. Det är obehagligt att någon går omkring och skjuter folk sådär av ingen ordentlig anledning. Han måste ju ha psykiska problem för det kan knappast anses friskt att inneha ett sådant beteende. Men tänk om det är flera?

Oavsett så tar vi avstamp för en ny vecka och hoppas att den överträffar den förra i positivitet och glädje. Malmö ska ju vinna över Häcken på onsdag t.ex. för eftersom HIF vann så finns det inget annat vi kan göra. Heja, heja!

Fredagsbarn

Inledde dagen med att höra om nya beskjutningar, fortsatte med att skoja med kollegan som också bor i Malmö, för att få morgonkaka på jobbet, hitta en massa rolig ny musik till playlisten och ha megamycket att göra helt plötsligt. Jag trivs med att ha mycket att göra, insåg jag då, för då måste jag vara superfokuserad, på tårna, för att ta tag i det. Visst, jag kanske inte vill ha den stressen hela tiden, men att ha den ett tag varje dag alternativt några dagar i veckan får mig att bli superpepp! (Eller super pepper som google translate hade sagt...)

Det var nog någonstans där kring morgonkakan som mitt humör verkligen svängde och den positiva energin tog över. Det är fredag för sjutton! Äntligen fredag! Jag får ju förvisso alltid extra energi på fredagar, och nu har jag hittat en förklaring. En sådan där förklaring som är knasig och säkert inte alls har något med saken att göra, men shit the same – man får tro på vad man vill!

Jag föddes på en fredag! Jag är ett fredagsbarn! Helt plötsligt förstår jag! :-D

(Tänk man kan då hitta all möjlig konstig (o)nödvändig information på nätet. Hihi)

Iaf, igårkväll var jag och mamma hemma hos brorsan och hans tjej för första gången i nya lägenheten och blev bjudna på en fantastisk middag (”Det finns risk för att detta kommer att vara den bästa lasagnen du någonsin ätit” sa brorsan och det var den nog) med vin till och fotboll i bakgrunden. Jag åt tills jag stupade – måste ju förbereda inför kvällens omgång på steakhouse! 

Iaf. Snart tar vi helg på riktigt och det ska som vanligt bli riktigt skönt. God weekend, som de säger på andra sidan Öresund!

Fejkfredag

Idag vaknade jag och trodde på riktigt att det var fredag. Jag var tvungen att kolla dagen på tidningen både en, två och tre gånger innan jag började intala mig själv att det faktiskt bara är torsdag.

Väl på jobbet har jag insett ännu en skillnad mellan oss och danskarna. Inte nog med att de räknar konstigt och komplicerat, inte pratar rent och super till på arbetstid – de ändrar ordningen på ÅÄÖ också! I Danmark säger man ÄÖÅ fast med deras konstiga versioner av bokstäverna såklart! En sådan liten men ack så intressant detalj i sammanhanget. Bara en sån sak att de säger A-Å och inte A-Ö! Det är de små sakerna som får en att ”gapflabba” en fejk-fredag som denna.

Annars så skriker medierna mer och mer om en ny laserman som härjar i Malmö eftersom de flesta av offren för de senaste beskjutningarna inte varit gängmedlemmar eller etniska svenskar utan invandrare. Enormt obehagligt oavsett. Enormt obehagligt att Malmö blivit så våldsamt och kriminellt. (Vissa hävdar ju förvisso att det varit så länge...). Det är ju dessutom dessa till synes random shootings som gör att man kanske borde fundera ett extra slag på sin egen säkerhet. Inte p.g.a. att jag enligt beskrivningen tillhör riskgruppen, men för att man inte vet om man kan råka vara på fel ställe vid fel tillfälle och därmed hamna mellan kulan och målet. Eller för den delen kanske fler idioter med skjutvapen går ut och hittar nya mål.

Och apropå att skjuta, så sköts det visst friskt igår på Camp Nou. Bollar alltså. Men det var bara Messias som hittade målet. 2 gånger. Det är betydligt roligare att tänka på än de beskjutningar som sker hemmavid. Visca Barca! :-)

Tänk efter innan du öppnar munnen

Hamnade på ett blogginlägg om skitsnack för en stund sedan och kom då att tänka på en konversation vi hade under helgen om just skitsnack (även om det i det aktuella fallet angränsade på mobbing), på arbetsplatser. Alla har vi väl varit med om det på ett eller annat sätt, vilket gör mig så mkt gladare över min nuvarande situation där jag inte märkt av något.

Jag hatar skitsnack. Det är så onödigt och ofta riktigt elaka saker som sägs utan att ha minsta kött på benen för det man påstår. Inte för att man nödvändigtvis måste säga allt bara för att man har kött på benen heller. Det leder knappast till en positiv arbetsmiljö.

För mig handlar det inte så mkt om att jag själv inte vill bli snackad skit om som att jag inte vill höra det över huvud taget. Och tro mig, jag har befunnit mig i riktigt infekterade miljöer där det snackats vitt och brett om än den ene, än den andre. Där störde det mitt arbete, för så fort du vet något om någon (oavsett sanningshalt i påståendet) är det svårare att ge dem en ärlig chans, att gå in i ett samtal med ett öppet sinne.

Visst har man rätt att inte tycka om alla människor, men man bör respektera dem ändå. Speciellt om man spenderar större delen av sitt liv med dem, på sin arbetsplats. Visst har man rätt att ha en åsikt och uttrycka den, men det finns kritik och så finns det kritik. Vi borde alla ta oss en funderare innan vi öppnar munnen, om det vi tänkt säga verkligen behöver sägas, om det kan bidra med något.

För man ska tycka allt man säger, men inte säga allt man tycker.

Är inte det liksom normal social kompetens? Att inse att man kanske knappast behöver uttala sig negativt om personer i största allmänhet. Och har man nu ett sådant stort behov av att uttrycka en åsikt så kanske man i alla fall ska fundera på när man ska uttrycka den och till vem.

Och så finns ju det tysta medhållet och de menande blickarna. I vissa fall behöver man ju inte säga särskilt mkt för att få en tyst reaktion. Är inte det lika hemskt egentligen? Just det tysta medhållet är för jävla äckligt. Visst, ibland kan det ju verkligen vara skitsamma om man säger ifrån eller tar konflikten, men andra gånger är det desto viktigare att ta ställning och markera att det faktiskt inte är okej. Och det oavsett om det handlar om stora frågor eller petitesser.

Guldstriden fortsatt "spännande"

Så har guldstriden gått och blivit sådär onödigt spännande igen. Himmelsblå förlust och bonnavinst. Det var ju för jävla onödigt, men dessvärre verkligheten. Visst är jag besviken, men minns hur jag, innan matchen som alla menade att vi redan vunnit, manade till lugn. Matchen var inte spelad än och vad man än tycker om Kalmar, så kändes det som att vi skulle kunna gå på pumpen, även om jag förvisso inte trodde att det skulle bli så ändå. Man ska akta sig för att ta saker för givet.

Det var iaf en kall kväll. Den himmelsblå filten gjorde entré för första gången och det var jag rejält nöjd med. Dubbla byxor, trippla tröjor plus jacka och dubbla halsdukar och vantar räckte inte så filten värmde gott. Tifot var vackert, värdigt och spelarna verkade peppade. Rydström hade för små kläder som vanligt och MFF:arna ville spela boll medan de röda mest ville skådespela, sura och dra ner på tempot. Det var som vanligt när vi möter Kalmar, fast färre mål, och MFF:arna föll ist för att ta ett steg närmare guldet.

Dahlle var bra, målet var inte hans fel – Malmös försvarsspel var inte bra och jag associerade till andra offensiva lag som sällan har särskilt bra defensiva spelare eftersom de satsar så mkt framåt. Kung Daniel gjorde det ok, men klantade sig med en bakåtpass i andra som sånär blev riktigt farlig. Innan dess var han i princip felfri. Yago var tillbaka och utnämndes lite förvånande till kvällens spelare. Inte förvånande för att han var dålig, bara det att jag tyckte andra spelare gjorde det bättre. Som Jille! Som Gishe! Som Ricky Ricardinho! Även Dansken sprang som ett jehu.

Utöver Yago så var allas vår holländare Ricky Kruys med från start och han blandade och gav. Jag tycker om honom, men problemet är ju att när han inte fått så mkt speltid kan han inte vara så klockren. Annars var det som vanligt och jag tycker nu att vi behöver förändring på topp för vårt anfallspar funkar inte. Jag vet vem jag skulle byta bort och mot vem, men det är bara Rolle som vet hur det blir till nästa match om över en vecka då vi kan vara det jagande laget igen, om så bara för en match.

Jag har bönat och bett om att det inte skulle bli såhär, att det redan skulle vara klart för att jag skulle kunna spendera min tid fokuserande på något annat. Men nu är situationen som den är och vi leder fortfarande om än bara på målskillnad. Dags att ladda igen killar. Funkar Simpsons, så titta på det, bara vi tar de återstående poängen.

Framåt Malmö!