You gotta do what you gotta do

Det finns en hel del hushållssysslor som är direkt tråkiga, några som är direkt ångestframkallande. Men man måste ju göra det, och bor man ensam finns det liksom ingen annan som kan göra det åt en – det är bara att bita ihop. Ta det här med handlingen t.ex. Jag är en sån som måste få min frukost så tar juicen slut ena dagen MÅSTE den inhandlas till nästa. Där stod jag igår och insåg att jag var så illa tvungen att bege mig till min lokala ica-handlare efter jobbet, hur gärna jag än bara ville slänga mig på soffan, slå på tv:n och bara vara. Så jag gick.

Den som har testat att handla på vardagskvällar vid sisådär halv sex-tiden vet att det kan vara en rätt påfrestande historia där många hungriga, trötta kunder ska samsas om varorna och sen snällt vänta på sin tur i kassorna. Personligen är jag rätt bra på att inte sucka för högt eller ens bry mig alltför mkt – så viktig är min frukost! Men ibland blir t.o.m jag förbannad.

Jag hade sett till att jag bara skulle handla det absolut viktigaste och att det skulle bli färre än 10 varor så att jag kunde använda snabbkassorna. Väl väntandes där tog det hundra år för de som redan stod där att bli klara, men så blev det min tur. Jag har ju viss rutin med det där men det tar ju ändå sin lilla stund att scanna alla varorna och så. Mitt i ungefär kommer det en man i 50-års åldern och ställer sin korg bredvid min maskin och börjar hojta till höger och vänster om att han har bråttom och om någon kan hjälpa honom med hans handling. Han står alltså precis snett bakom min högra axel och stressar på. Som om det gör att det går fortare. När jag så till sist blev färdig vände jag mig mot honom och sa ”Du kan ta det lugnt” med bestämd menande stämma medan jag stirrade honom rätt i ögonen, varpå han hånlog sådär som bara män i 50-års åldern kan göra mot yngre kvinnor. Jag som alltså normalt inte stressar upp mig i mataffären höll på att explodera, men gladde mig åt att jag åtminstone kom hem betydligt snabbare än vad han gjorde!

Annars så försöker jag att inte tänka så mkt på guldstriden och de himmelsblås match imorgonkväll. Det går sådär.

Läser om hur mer och mer konstigheter kommer fram om hur Barca skötts de senaste åren. La Porta framstår som en tok som haft en hel massa konstigheter för sig. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, men en sak är säker – fallet från toppen är långt och så fort tåget inte kör lika fort och enligt tidtabell så kommer all möjlig kritik fram. Kritik som vad det verkar ingen ens funderade över när klubben presterade som bäst. DET är vad som är riktigt intressant med alltihop, för det La Porta gjorde, gjorde han ju när han var högste chefen. Så svårt kan det väl inte ha varit att granska det. Eller är jag naiv nu?


Och så böjer vi huvudet och tar en tyst minut för allas vår favoritbläckfisk Paul som lämnat livet och därmed tippandet för alltid.