Höstkoma och demokrati på lika villkor

Jag befinner mig i någon sorts limbo. Det kanske är höstkoman som Holländskan pratade om igår. För igår kändes det som onsdag. Idag känns det som...ingenting. Eller måndag kanske. Tisdag? Det känns som att det inte spelar så stor roll. Det är vardag, det är kyligt och det hann knappt bli ljust tills att jag gick hemifrån. När ska klockan ställas om, helt ärligt, det här börjar bli löjligt.

Igårkväll träffade jag alltså Holländskan och Ingenjören som tillfälligt är hemma från Spaghettiland. Det blev en god middag, ett par goda öl (vad jag saknat öl!) och trevliga samtal om allt möjligt som hänt på såväl personligt plan som offentligt på ett av våra standardhak på Möllan. Ingenjören undrade vad hon kommit hem till och jag avundades med en suck den värme som fortfarande huserar därnere.

Det är först när någon varit iväg och kommer hem och berättar om allt hon varit med om som man verkligen inser hur enahanda ens eget liv kan vara. Men Holländskan och jag är överens. Det är höstens fel alltihop.

När riksdagen öppnade och det hölls en gudstjänst i Storkyrkan reste sig rasistdemokraterna upp och gick ut ur kyrkan när biskopen i sin predikan började prata om alla människors lika värde, som trots allt är en av grundstenarna i den kristna tron. Av det kan man enbart dra slutsatsen att de inte håller med om det.

Jag är nu så trött på att ”demokratins kämpar” hela tiden påtalar rasist-demokraternas rättigheter. Jag är för demokrati och allt den för med sig, och inser absolut att man måste acceptera och respektera folkets röst oavsett hur galen och fel den tycks vara i mina ögon. Men, i så fall tycker jag att rasistdemokraterna får sluta med sin offerpredikan och börja bevisa vad de faktiskt vill ha gjort mer än att lyfta höga löner och prata om en dåtid de inte har tillräcklig kunskap om. Demokrati på lika villkor.

Hur har ni det där nere?

Haft en rätt lugn helg. Holländskan tittade förbi i lördags på middag och film. Vi hann med både Bounty Hunter och Valentine’s Day. Båda var gulliga och ganska harmlösa, även om den senare var lite bättre i min mening. Visst var båda ganska förutsägbara, men jag är ju trots allt svag för den här typen av filmer, så de fyllde sitt syfte.

I söndags inledde jag dagen med att titta på irländska independent-rullen Once på tv, och kände igen hur Dublin nog alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag vet att jag kommer att återvända igen. Min telefon gick varm också, både morbror, tysken och båda föräldrarna ringde. Det är rätt ovanligt att telefonen är så populär, men trevligt. Tysken och jag diskuterade bland annat fotboll (lågoddsare) och hon konstaterade att för henne var det viktigare att vissa lag förlorar än hur det går för hennes eget lag. Hur nu det går ihop.

På kvällen var det middag och derby hemma hos mamsen. Bönderna hade ju redan förlorat mot gais, så det var läge att rycka i tabellen och nog tog vi chansen alltid. 3-0! Jille, Speedy och Gishe. Det var helt underbart, kanske framför allt för att vi under stora delar av matchen inte spelade särskilt bra. Och visst är det helt sjukt skönt att ha 3 pluspoäng, även om inget givetvis är klart ännu.

Dahlle var stabil i målet. Kung Daniel, Ricky, Dansken och Pontan gjorde en stabil försvarsinsats. Wille var mer synlig än Ivo men visade tydliga jag-vill-vara-matchhjälte-tendenser som dessvärre inte ledde någon vart. Båda blev utbytta i andra mot Miljan och Jeff, vilket var okej eftersom Ivo tydligen kände av något och vi ändå hade matchen under kontroll. Jille och Gishe från start och jag gillar det. Jilles mål var riktigt snyggt, på assist från ingen mindre än Gishe. Har han äntligen spelat in sig i startelvan nu? Speedy och Ålen på topp som vanligt, och Ålen måste göra ett av sina såna där out-of-the-blue-mål snart för han verkar ha tappat formen sedan avstängningen. Speedy finns det mindre att klaga på. Och helt underbart att ha en säker straffläggare. Ålen blev utbytt mot Dexi i andra (ganska tidigt för en gångs skull) och Dexi visade direkt sin fysiska sida.

Annars är det ganska sjukt att Bortaklacken kan skandera ”Hela stadion är ni klara?” och få svar. Var det några tff-supportar alls på plats igår? De hördes och syntes iaf inte.

Och idag är det Black Monday. Vet inte om jag tror på någon direkt effekt. Men det kändes som en sån sak som var hyfsat enkelt att göra. Dock har jag inte sett någon annan helsvart person idag, fast det kan ju bero på att jag befinner mig utrikes.

Fokusera! Det är Fredag!

Det är visst fredag idag. Vad skoj!

Den här veckan har ju varit rätt underlig för min del, jag glömde ju helt bort måndagen och trodde att det var måndag i tisdags, tisdag i onsdags o.s.v. vilket betyder att det känns som torsdag idag! Helt absurt, men en ganska välkommen skillnad mot hur det brukar vara – att det känns som att det borde vara fredag redan ons-torsdag. Men nu är det alltså fredag på riktigt och jag ser fram emot helgen som vanligt. Ska bli skönt att slappa och sova och vara människa sådär som man är allt för dålig på till vardags. Framför allt så här års.

Idag har förresten varit en ganska konstig dag så här långt. Jag satte på mig 3 (!) par leggings eftersom jag är osäker på vilka av de tjockare som är bekväma och stannar uppe. Snacka om fasta lår! Haha. När jag kom till busshållplatsen stod det flera skolbarn där, och jag tänkte va, vad är klockan egentligen – hur lång tid tog jag på mig att käka frulle? - för inte åker väl de till skolan vid den tiden. Men klockan stämde så det gjorde de visst det. Bussen var dessutom försenad, och väl på Svågertorp så stod mitt tåg inte på det vanliga spåret. När jag så kom fram till jobbet så var det färre människor först och sedan fullsatt inne i vår lilla håla. Allt var liksom omvänt och bakvänt och det kändes ännu mindre fredag än vanligt. Fast det gör ju inte det mindre bra att det faktiskt trots allt är det!

Vid 9-snåret var det så dags för gemensam frukost (morgenmad) med tårta eftersom företaget firar 7-årsdag och en kollega arbetat här i 5 år. Och jösses vilken tårta! Bland de största jag sett i mitt liv! Men ska det firas, så ska det, och då är inte chefen snål direkt. God var den också. Båda bitarna. ;-)

Min handled/hand är förresten fortfarande kass. Jag lyckades med mästervärket att trycka ifrån med den igårkväll precis innan jag skulle lägga mig när jag precis hade tagit av bandaget. Ingen bra idé visade det sig när jag kved till i det tysta av smärta. Bandaget är nog ganska bra stöd trots allt och jag får nog ha det som min ständiga kompanjon ett tag till, åtminstone tills jag med säkerhet vet att stukningen/nerven i kläm gått över. Det är nog som när man har feber, att man ska ta säkerheten i första rummet och ta en dag extra.

Läste i tidningen idag om en flicka i slöja som blev påhoppad av två jämnåriga killar som drog av henne slöjan, rispade henne på magen med nycklar och försökte dra av henne byxorna och kände hur ilskan växte i mig. Det spelar ingen roll att hon hade slöja, för vilken liten tjej (eller kille) som helst hade det där varit en mardrömsbehandling. Och jag förstår inte hur man kan göra så. Direkt tänkte jag att deras föräldrar säkert var Sverigedemokrater (eftersom flickan uppenbarligen var muslim) och att de därmed fått med sig hemifrån att det är fel på dem som är annorlunda. Det behöver naturligtvis inte vara så, barn kan vara otäckt elaka helt på egen hand, men med dagens politiska klimat var det min första tanke.

Sedan funderade jag kring hur det var när jag var barn. Slöjbeklädda flickor var inte särskilt vanligt, även om jag vill minnas att det fanns någon, både i Malmö och i Dalby. Jag minns dock inte det som att man ifrågasatte det över huvud taget. Framför allt i min klass i Malmö fanns det barn från alla möjliga bakgrunder med utländskklingande namn, men det var så det var. Det var verkligheten och aldrig något konstigt i sig.

Att klimatet förändras så på bara några år (okej, det var ganska länge sedan jag var liten) tror jag inte att man kan beskylla barnen i sig för. De gör och säger vad de hör och ser vuxna (och äldre barn och ungdomar) göra och säga. Därför är det katastrof att fler än 5% av Sveriges vuxna befolkning röstat in ett rasistiskt parti i riksdagen. För det lär ju inte leda till en trevligare tillvaro.

Appropå något lite roligare, Malmö spelar ju match i helgen. Känns som att det var en halv evighet sedan de spelade senast. Den här gången är det lillebror från söderslätt som står för motståndet och visst är det en på förhand svårbedömd match. Vi tenderar ju att ha lite problem där på Tjongavallen. Men trots det så måste jag säga att jag inte alls tycker så illa om dem som många MFF-supportrar verkar göra. Det stör mig egentligen inte nämnvärt att de spelar i högsta serien. Det är bara roligt med ett extra derby – och helt ärligt, det är roligare att möta dem (med deras enorma MFF-prägel) än gäng från Åtvidaberg och Norrköping.

Iaf, inför matchen på söndag önskar jag mig ett Malmö som spelar starkt och bra, men som framför allt inte viker ner sig. Vi behöver poängen nu. Framåt Malmö!

Fy fasen

Nej, Rasistdemokraterna är inte rasister! Deras representanter skriver inte islamofobiska texter i landsomspännande tidningar eller uppdaterar sin facebook-status med att man borde sätta en kula mellan ögonen på invandrare. Nej, såklart inte. De som representerar partiet som nämndemän har ju inte heller uttalat sig negativt i de fall en målsägande varit av invandrarbakgrund. Absolut inte!

Visst får vi acceptera att de nu är i riksdagen, och visst får vi någonstans skylla på de etablerade partierna (och oss själva) som spelade dem rätt i händerna med sitt konsekventa uteslutande. Men det betyder inte att jag behöver tycka att det är okej. Vi må ha demokrati och visst har alla rätt att uttrycka sin åsikt, men nog är det för jävligt att de kommer att få en massa skattemedel till sitt förfogande och kan fortsätta sprida sina rasistiska budskap bäst de vill på skattebetalarnas bekostnad.

Nej fy fasen. 

Tågkrig och odemokratiska budskap

Det här med beteenden är ganska roligt. Ta hela pendlingskonceptet t.ex. I mitt fall handlar det om Öresundstågen och alla människor som jag åker till och från jobbet med varje dag. De olika situationerna som uppstår kan lätt beskrivas vid öppet krig. Det är krig om sittplatser och vem som ska kliva av först, o.s.v. När man pausar ett ögonblick och reflekterar över det ter sig vissa saker uppenbarare än andra.

När tåget redan är fullt och folk tvingas stå upp, t.ex.,  spanar alla efter den mest strategiska platsen att stå på för att så fort någon kliver av kunna sno platsen före alla andra som står i närheten och som är precis lika sugna på att sitta. Som om folk visar att de ska kliva av så tydligt!

När det sedan är dags att kliva av gäller det att vara vaksam, för så fort en person rest sig upp och börjat promenera mot utgången kommer alla andra att göra det också, och vill man då inte hamna sist och tvingas gå upp för Svågertorpstrapporna med den långsamma klungan, så måste man alltså hänga på och få en hyfsad ståplats så nära utgången som möjligt så fort som möjligt.

Det värsta är alla tågturister som inte har koll på varken sig själva eller sitt baggage, som när de kliver av sätter ner rullväskan mitt framför dörren för att långsamt dra upp handtaget innan de flyttar på sig.

Något annat som också är ganska roligt är att rasistpartiet starkt hävdar att de är de enda sanna demokratiförsvararna när de blir tystade av burop och skrammel när de för fram sina ofta ganska odemokratiska budskap. Det kanske bara är jag, men står inte demokrati lika mkt för allas lika värde som för att makten ska utgå från folket? Även om rasisterna har annat på agendan så känns inte deras konstanta rop på hårdare åtgärder mot invandrare och restriktiv flyktingpolitik som att de anser att alla är lika mkt värda. Men det kanske som sagt bara är jag.

Självklart har integrationspolitiken knappast lyckats genom åren, men är verkligen lösningen den som rasisterna förespråkar? Är det verkligen den typ av verklighet vi vill leva i? Är det bara jag som stått lite mer rakryggat och stolt konstaterat att vi svenskar är lite bättre än andra som släppt in rasister i de högsta beslutsfattande organen? 

Parodi på demokratin

Så har det blivit en ny vecka, men imorse var det givetvis inte vilken måndag som helst som man vaknade upp till. Sverige har gått och blivit som många andra länder och släppt in ett rasistiskt parti i riksdagen. Jag är inte direkt förvånad, men det betyder inte att jag inte tycker att det är en parodi på det demokratiska systemet.

Nåja, helgen har varit mkt bra, förutom att den som vanligt var för kort. I fredags frågade Tysken om jag inte skulle se debatten på tv, men jag har ju konsekvent skippat tv-debatterna under den här valrörelsen – varför skulle jag börja då? Att jag valt att inte titta på debatterna hänger ihop med att jag är så väl medveten om att politikerna generellt är så bra retoriker att de kan få allt att låta bra. Dessutom verkar fokus ha legat mer på att smutskasta varandra än att faktiskt driva fram sin egen politik. Då tycker jag att jag fått betydligt bättre svar på mina frågor genom mitt undersökande på nätet. Dessutom har jag insett att jag i slutändan lyckats sätta mig in rätt bra i det hela i motsats till vad jag tidigare trodde. Därmed vill jag påstå att jag gjorde ett ganska informerat val, även om huvudsaken var att rösta emot rasisterna.

I lördags tog så Holländskan och jag tag i vårt jubileumsfirande och gjorde 3-rätters och pratade minnen. Rätterna var helt nya åtminstone någorlunda och det var roligt och verkligt gott i slutändan. Jag har ju haft en kreativ period i köket på sistone så det var kul att entusiasmeras av nya recept och göra rätterna efter bästa förmåga. Även om jag måste erkänna att hallonmoussen mest smakade grädde med hallonsmak. (Men igår när jag åt upp det sista av den smakade den mousse på riktigt, så det var nog inte receptet eller oss det var fel på, utan bara det faktum att den inte stod kallt tillräckligt länge...)

Igår for jag till småstaden och träffade Ms Fitzgerald och hennes Mr. Det blev mycket politiksnack (låg ju i tiden om man säger så...), men också en hel del annat, och så fick jag se deras nya hem. Alltid roligt att ha sett hur det ser ut hemma hos folk. Mest chockande med besöket var avsaknaden av liv och rörelse inne i stan – knappt en människa så långt ögat kunde nå! Lite av en kontrast mot Malmö där det aldrig är så ont om folk, någonstans, känns det som.

Annars så är det upp till bevis ikväll när derbyvinsten ska följas upp med en vinst i hufvudstaden. Taktik, vem som ska spela o.s.v. spelar ingen roll. Bara vi vinner och visar att derbyvinsten inte var ett undantag. Framåt Malmö!

Lite fotbollspolitik

Efter en lång dag igår var jag totalt slutkörd när jag väl kom hem. Men jag lyckades samla tillräckligt med energi för att återigen bli provocerad av att dumma rasistpartiet fortsätter skicka skit i min brevlåda. Direkt till återvinningen och idén om ett tillägg till reklam-lappen känns närmare...

Imorse var det riktigt mörkt när alarmet ringde och jag insåg att den mörka tiden är här. Det kommer bara bli jobbigare och tröttsammare att komma upp nu ett bra tag framöver. :-(

Dessutom verkar dsb worst ha fortsatta problem med sina tåg – ca en halvtimme sen imorse igen...

Jag har alltid hävdat att fotboll är så mkt mer än det som sker på plan mellan 22 spelare. Jag har hävdat att det finns dimensioner värda att diskutera även utanför den konkreta matchen. Det finns givetvis den uppenbara supporterkulturen och dess fula våldsamma svans. Det finns frågor om jämställdhet och ekonomi. Det finns frågor om invandrad arbetskraft och integration. o.s.v.

Först läste jag i offside om de olika (etablerade) partiernas åsikter i fotbollspolitik. Sedan dess har det tagits upp här och var fast i ett litet omfång. Nu senast t.ex. har ju sossarna kommit med ett utspel om att vi borde ha EM i sverige och att samtliga landslagsmatcher ska visas på kanaler som når ut till om inte alla så nästan alla iaf. (För det är ju en RÄTTIGHET att få se landslaget spela, eller?)

Idag läser jag på Bladet att det gjorts en undersökning om fotbollssympatier och det är oerhört intressant på många sätt och vis, även om det kanske inte är just där jag ser den klaraste kopplingen mellan politik och fotboll. Förvisso kör fotbollen ofta sitt eget politiska race på lokal- och högre nivå (klubbar vs. Fotbollsförbund och SEF), men det här med huruvida vi ska anordna större mästerskap, artistskatt eller inte och så är ju något som måste diskuteras på en högre nivå. Givetvis förstår jag också att det finns tusen frågor som borde gå före, utbildning, vård, jobb o.s.v., men fotbollsfrågor som behöver bestämmas över på politisk riksnivå finns de med, det är bara det jag säger.

Framför allt handlar det väl om huruvida vi i Sverige vill förbättra vår status i fotbollsvärlden. Vill vi det måste vi ha politikerna med oss.

Iaf, tillbaka till Bladets undersökning. Den fick mig att filosofera kring vad ett lag står för, och vidare hur de och andra ser dem. De flesta fotbollsföreningar är ju direkt opolitiska, med några få undantag, men rätt ofta hänger supporter- och lagidentiteten ihop med staden den hör hemma i. Jag och Malmöiten pratade lite om vad olika städer står för i lördags. Jag anser ju att Malmö t.ex. har en ”vadådå, vem fan e du”-kultur och den genomsyrar ju allt i staden, inklusive fotbollen. Många andra lags supportrar blir oerhört provocerade av att vi mff:are alltid tror att vi är bäst och gärna går ut och säger det. (Att vi dessutom har vunnit en hel del gör väl inte direkt saken bättre... ;-p)

Appropå något helt annat så läste jag för ett tag sedan att det blir ägglikörspralinen som ryker från Aladdin-asken. Jag funderade hur högt nyhetsvärde en sådan sak egentligen har, men insåg snabbt att jag ju faktiskt klickade och läste artikeln, så det är kanske viktigt nog att uppmärksammas i dagspressen...

Knockad

Det har varit tyst här ett tag, för jag antar att mina nysningar och hostningar inte gjort särskilt mkt ljud av sig. Så vad hände egentligen? Hur kan man bli så totalknockad av en förkylning? Efter fyra dagars vila är det väl lite bättre, men jag är inte direkt frisk. Min nya kollega frågar varför jag inte gått till doktorn, men jag tror ju inte på sånt. Vad kan en doktor göra mer än att stjäla tid? (Jag har enormt mkt tilltro till sjukvården, det märks va!?)

Idag bestämde jag mig iaf för att det fick vara nog med soffliggande och tv-tittande, och klev därför upp i vanlig tid och begav mig. Självklart var rusningstågen inställda och halv-tåget fick tekniska problem, så en halvtimme senare satt jag till sist på ett tåg på väg över bron. Andra gången inom loppet av en vecka som min morgonresa blir en halvtimme försenad... Yey, dsb worst at its best!

Det blev ju en helg i förkylningens tecken där höjdpunkterna var få. Men halvdanska Malmöiten tittade förbi i lördags på middag och snack om allt mellan himmel och jord. Alltid roliga diskussioner och jag kände att vi var överens om en hel del vilket faktiskt inte resulterade i tråkiga jakande samtal utan snarare förståelse för åsikter som kanske inte alltid delas av alla. När hon framåt småtimmarna till sist tackade för sig sa vi att vi skulle försöka träffas oftare vilket vore enormt roligt.

Innan Malmöitens besök följde jag de himmelsblås kamp, som verkligen var en kamp. 2-0 blev 3-2 som till sist blev 3-3 och 2 avstängda anfallare till derbyt. Det är jobbigt att vara MFF:are nu igen. Derbyt på onsdag kommer bli extremt viktigt, och jag vill verkligen tro och hoppas, men just nu känns det mest ångest.

Jag hann också igår göra min demokratiska plikt och rösta. Det blev det enda som jag känner att jag kan stå för inför mig själv. Det mindre dåliga alternativet. Fan att det ska behöva vara så alltså. Det borde finnas ett politiskt alternativ som känns om inte 100% så iaf väldigt rätt. Men det finns det inte. Ideologi verkar bortkastat från de politiska agendorna och de ledande profilerna verkar mer intresserade av mer makt än positiv förändring och problemlösning.

Det värsta är att det där rasistiska partiet som hävdar att de arbetar för demokrati och Sveriges bästa med största sannolikhet kommer att komma in i riksdagen. Det är rätt läskigt. Senast i förra veckan blev jag lack och var på väg att göra ett tillägg till min ”ingen reklam, tack”-skylt på dörren – ”inte heller äckelrasistisk propaganda från sd och andra liktänkande partier, tack” bara för att markera att jag inte stödjer dem ens i smyg, att jag inte vill ha deras äckliga idéer i min oas i verkligheten.

Å andra sidan är det rätt läskigt att ett öppet religiöst parti suttit i regeringsposition den senaste mandatperioden. Deras parti-info vill jag inte heller ha i brevlådan. De får gärna sprida sitt budskap till de som är intresserade, men de slösar tid, energi och träd på mig som aldrig kommer att rösta på dem.