I fredags letade jag fram matchprogrammet och guldboken från 2004. Jag mindes hur det kändes och insåg hur mkt större det skulle kännas den här gången då jag verkligen följt laget från början till slut.
I lördags kände jag inte av nervositeten i princip alls. Det kändes klart, självklart. Men trots det fanns det inte mkt annat i mitt huvud än himmelsblått och guld.
Så kom till sist dagen D. Eller dagen G(uld). Eller dagen M(almö). Gick till stadion med gott om tid iklädd så mkt himmelsblått som jag kunde. Men jag skakade nästan av nervositet och kände mig i det närmaste svimfärdig. Jag undrade varför man utsätter sig själv för sånt här (och fick svaret några timmar senare...).
Stämningen vid stadion var förvånansvärt lättsam, men det var fler än jag som stod sammanbitna och väntade på sina fotbollskamrater. Ett tag efter utsatt tid kom också brorsan, svägerskan och lill-engländaren som fick fira sin födelsedag med ett SM-guld. Vilken present!
Inne på stadion var det ett härligt tryck, sång, flaggor (tifo över hela stadion) och bara guldyra trots att matchen inte ens hade börjat. Det var stort. Det var mäktigt. Det går egentligen inte att beskriva med ord.
När Jille satte 1-0 efter 17 minuter var det som att ett tryck försvann och jag fällde en glädjetår. När 2-0 kom strax före paus, och resten av mitt sällskap lämnat sina platser för att lätta på trycket bara skrek jag rätt ut. Det svartnade för ögonen när allt släppte, men jag var strax med i gamet igen utan att försvinna.
Hela andra halvlek tittade jag på matchklockan var 3:e minut. Snart stod det klart. Det var vår tur och vi fick fira 100-års jubileum med ett SM-guld. Det var så poetiskt och den vackra fotbollen vann till sist.
Det var det vi firade ute på planen tillsammans med alla andra, studsandes, sjungandes, dansandes. Total skär lycka!
När vi promenerade ner mot Möllan hade jag ett leende på läpparna och fnittrade till med jämna mellanrum. Väl på plats med en öl i handen skålade vi och skrålade med alla andra guldgalna himmelsblå malmöbor. Det var en sådan kärlek och glädje. Till och med Holländskan föll in i firandet och glädjen.
Så tack mina hjältar! Tack för en fantastisk säsong! Tack för allt! Tack Kung Daniel, Dahlle, Speedy, Superdansken, Gishe, Wille, Jimmy, Jille, Ivo, Ålen, Ricky, Jeff, Pontan, Mille, Elanga, Yago, Dexi, Halsti, Kruys, Alex, Dejan, Muamet, Sudda, Eddie och RÅP.
Nu tar vi Europa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar