4-0. Den satt långt inne den där segern, men nog katten skulle den komma. Det visste vi ju. Jag var så bombsäker att jag mest satt lugnt och försökte hitta lösningarna – hur skulle det gå till? Vem skulle göra det där första förlösande målet? Men visst, jag ska inte ljuga, jag hann bli lite osäker när det inte kom något mål redan i första, eller början av andra. Vem hade trott att det skulle krävas en Jeff för att det till sist skulle bli? Inte jag iaf. Jag ropade på Dexi som vanligt. (Och han kom, han såg, han segrade han med ;-p). Det tål att upprepas, det är roligt att vara MFF:are i år.
På nyheterna imorse visade de hur Gernt tittat på vår match igår. Han var sjukt nöjd i halvtid och just därför log jag allt eftersom hans leende försvann. Jag visste ju redan hur det skulle sluta, och i köket efter inslaget, medan jag bredde smör på mina mackor, nynnade jag glatt på Sånt är livet av någon anledning...
Vilka superbyten förresten! Jeff in – pang, mål! Dexi in – pass, Ålen gör mål! Och ett par min senare gör han själv mål. Jag undrade varför Speedy fick gå ut. Men Rolle visste tydligen något som jag inte visste. Pang Boom – 4-0! Bye, bye BP, hej, hej guldstrid! Hör ni sången Helsingborg? ;-p
Super-Dansken lever för övrigt verkligen upp till sitt smeknamn, den här säsongen har han fanimej varit en av de absolut bästa spelarna i truppen! Nej, han har inte gjort mål. En av de få som inte gjort det. Men han har gjort allt annat. Han är återfödd! Och igår, han var överallt! Det går inte att trycka nog på det att oavsett hur underbart roligt det är med alla våra unga talanger som växer och har kul, så är de gamla rävarna i truppen ovärderliga. Super-Dansken, Kung Daniel, Jeff, Love you all!
Kung Daniel ja. Shit vilken hjälte han är. Alltid. Och straffen. Gishe tittade på honom menande, ville ta den själv, men icke. Kung Daniel skulle slå den. Och Kung Daniel skulle få den i mål. Det stod så solklart redan innan han tog sats. Nog för att jag är rätt övertygad om att Gishe satt den också. Men nu spelade det ju inte så stor roll. Vi ledde redan med 3-0.
Nu väntar en vecka av ångest. Vi kan avgöra det här på egen hand. Det är svårt att inte gå händelserna i förväg, vi är ju så nära nu. Men det står fortfarande 90 minuter mellan oss och den där pokalen som bär aik-supporterns namn. Och de 90 minuterna ska spelas med samma attityd och krigsanda som stora delar av säsongen. Vi ska vinna. Vi ska ta hem det här. Vi ska inte prata om något spöke från något fiskeläge i sydöstra sverige. Vi ska inte prata om bönderna. Vi ska bara avgöra och lugnt och sansat spela hem det guld som vi väntat på i 6 år. Det är vår tur nu. Nu kör vi.
***
Insåg att FCK-Barca returen spelas på en kanal jag har! Då vet vi vad jag ska titta på ikväll. Jippi! Det blir fotboll idag med. :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar