Det är visst fredag idag. Vad skoj!
Den här veckan har ju varit rätt underlig för min del, jag glömde ju helt bort måndagen och trodde att det var måndag i tisdags, tisdag i onsdags o.s.v. vilket betyder att det känns som torsdag idag! Helt absurt, men en ganska välkommen skillnad mot hur det brukar vara – att det känns som att det borde vara fredag redan ons-torsdag. Men nu är det alltså fredag på riktigt och jag ser fram emot helgen som vanligt. Ska bli skönt att slappa och sova och vara människa sådär som man är allt för dålig på till vardags. Framför allt så här års.
Idag har förresten varit en ganska konstig dag så här långt. Jag satte på mig 3 (!) par leggings eftersom jag är osäker på vilka av de tjockare som är bekväma och stannar uppe. Snacka om fasta lår! Haha. När jag kom till busshållplatsen stod det flera skolbarn där, och jag tänkte va, vad är klockan egentligen – hur lång tid tog jag på mig att käka frulle? - för inte åker väl de till skolan vid den tiden. Men klockan stämde så det gjorde de visst det. Bussen var dessutom försenad, och väl på Svågertorp så stod mitt tåg inte på det vanliga spåret. När jag så kom fram till jobbet så var det färre människor först och sedan fullsatt inne i vår lilla håla. Allt var liksom omvänt och bakvänt och det kändes ännu mindre fredag än vanligt. Fast det gör ju inte det mindre bra att det faktiskt trots allt är det!
Vid 9-snåret var det så dags för gemensam frukost (morgenmad) med tårta eftersom företaget firar 7-årsdag och en kollega arbetat här i 5 år. Och jösses vilken tårta! Bland de största jag sett i mitt liv! Men ska det firas, så ska det, och då är inte chefen snål direkt. God var den också. Båda bitarna. ;-)
Min handled/hand är förresten fortfarande kass. Jag lyckades med mästervärket att trycka ifrån med den igårkväll precis innan jag skulle lägga mig när jag precis hade tagit av bandaget. Ingen bra idé visade det sig när jag kved till i det tysta av smärta. Bandaget är nog ganska bra stöd trots allt och jag får nog ha det som min ständiga kompanjon ett tag till, åtminstone tills jag med säkerhet vet att stukningen/nerven i kläm gått över. Det är nog som när man har feber, att man ska ta säkerheten i första rummet och ta en dag extra.
Läste i tidningen idag om en flicka i slöja som blev påhoppad av två jämnåriga killar som drog av henne slöjan, rispade henne på magen med nycklar och försökte dra av henne byxorna och kände hur ilskan växte i mig. Det spelar ingen roll att hon hade slöja, för vilken liten tjej (eller kille) som helst hade det där varit en mardrömsbehandling. Och jag förstår inte hur man kan göra så. Direkt tänkte jag att deras föräldrar säkert var Sverigedemokrater (eftersom flickan uppenbarligen var muslim) och att de därmed fått med sig hemifrån att det är fel på dem som är annorlunda. Det behöver naturligtvis inte vara så, barn kan vara otäckt elaka helt på egen hand, men med dagens politiska klimat var det min första tanke.
Sedan funderade jag kring hur det var när jag var barn. Slöjbeklädda flickor var inte särskilt vanligt, även om jag vill minnas att det fanns någon, både i Malmö och i Dalby. Jag minns dock inte det som att man ifrågasatte det över huvud taget. Framför allt i min klass i Malmö fanns det barn från alla möjliga bakgrunder med utländskklingande namn, men det var så det var. Det var verkligheten och aldrig något konstigt i sig.
Att klimatet förändras så på bara några år (okej, det var ganska länge sedan jag var liten) tror jag inte att man kan beskylla barnen i sig för. De gör och säger vad de hör och ser vuxna (och äldre barn och ungdomar) göra och säga. Därför är det katastrof att fler än 5% av Sveriges vuxna befolkning röstat in ett rasistiskt parti i riksdagen. För det lär ju inte leda till en trevligare tillvaro.
Appropå något lite roligare, Malmö spelar ju match i helgen. Känns som att det var en halv evighet sedan de spelade senast. Den här gången är det lillebror från söderslätt som står för motståndet och visst är det en på förhand svårbedömd match. Vi tenderar ju att ha lite problem där på Tjongavallen. Men trots det så måste jag säga att jag inte alls tycker så illa om dem som många MFF-supportrar verkar göra. Det stör mig egentligen inte nämnvärt att de spelar i högsta serien. Det är bara roligt med ett extra derby – och helt ärligt, det är roligare att möta dem (med deras enorma MFF-prägel) än gäng från Åtvidaberg och Norrköping.
Iaf, inför matchen på söndag önskar jag mig ett Malmö som spelar starkt och bra, men som framför allt inte viker ner sig. Vi behöver poängen nu. Framåt Malmö!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar