Jag befinner mig i någon sorts limbo. Det kanske är höstkoman som Holländskan pratade om igår. För igår kändes det som onsdag. Idag känns det som...ingenting. Eller måndag kanske. Tisdag? Det känns som att det inte spelar så stor roll. Det är vardag, det är kyligt och det hann knappt bli ljust tills att jag gick hemifrån. När ska klockan ställas om, helt ärligt, det här börjar bli löjligt.
Igårkväll träffade jag alltså Holländskan och Ingenjören som tillfälligt är hemma från Spaghettiland. Det blev en god middag, ett par goda öl (vad jag saknat öl!) och trevliga samtal om allt möjligt som hänt på såväl personligt plan som offentligt på ett av våra standardhak på Möllan. Ingenjören undrade vad hon kommit hem till och jag avundades med en suck den värme som fortfarande huserar därnere.
Det är först när någon varit iväg och kommer hem och berättar om allt hon varit med om som man verkligen inser hur enahanda ens eget liv kan vara. Men Holländskan och jag är överens. Det är höstens fel alltihop.
När riksdagen öppnade och det hölls en gudstjänst i Storkyrkan reste sig rasistdemokraterna upp och gick ut ur kyrkan när biskopen i sin predikan började prata om alla människors lika värde, som trots allt är en av grundstenarna i den kristna tron. Av det kan man enbart dra slutsatsen att de inte håller med om det.
Jag är nu så trött på att ”demokratins kämpar” hela tiden påtalar rasist-demokraternas rättigheter. Jag är för demokrati och allt den för med sig, och inser absolut att man måste acceptera och respektera folkets röst oavsett hur galen och fel den tycks vara i mina ögon. Men, i så fall tycker jag att rasistdemokraterna får sluta med sin offerpredikan och börja bevisa vad de faktiskt vill ha gjort mer än att lyfta höga löner och prata om en dåtid de inte har tillräcklig kunskap om. Demokrati på lika villkor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar