Som jag skrev igår så börjar vardagen komma tillbaka till mitt medvetande mer och mer, men det är verkligen fortfarande en himmelsblå vardag. Och det kan det väl få vara ett tag till.
Ringde till Farfar igår, han lovade ju sist när vi talades vid att hålla en tumme för Malmö ändå, trots staden de bor i. Och jag ville dela med mig av glädjen och lyckan jag kände. Det hade ju inte gått honom förbi att det var Malmö som tog hem det, men där han bor var det mest andra perspektiv på sportsidorna i tidningen och det kan man ju förstå. Jag tyckte iaf att han skulle ta till sig av min glädje, stolthet och styrka för att må bra. Och när jag ändå höll på, passade jag på att ringa pappsen också och sjunga om hur Malmö är Skånes lag. Han var måttligt entusiastisk över vinsten.
Jag läser att SD-Jimmie kallat en reporter för ”rövskalle”. Det enda som sägs om sammanhanget är att han blev pressad av reportern. Känns helt sjukt komiskt att han sitter i vår riksdag. Och jag ser verkligen fram emot dessa fyra åren där det ska bevisas hur olämplig han är.
Annars börjar jag bli rejält trött på alla undersökningar som görs och av vilka de dras alla möjliga slutsatser utifrån ett underlag som sällan överskrider 1000 personer. Jag blir alltid lika förvånad, för jag håller sällan med och känner få som gör det. Om man ska kunna se de statistiska undersökningar som görs som ett underlag för vad svenska folket tycker borde ju varje person som läser om undersökningen känna någon som tycker som majoriteten i specifik undersökning? Det har hänt mig lika ofta som jag vunnit på en trisslott – ytterst sällan. Men det blir ju alltid nyheter av det. Framför allt när en undersökning förstärker en rådande situation.
Nu har det tydligen gjorts en undersökning om vilken stad folk helst vill bo i, respektive helst inte vill bo i. Malmö hamnade tydligt i den andra gruppen. Undersökningen gjordes i Göteborg och inte särskilt förvånande hamnade den staden också i den mer positiva gruppen. Nu ska jag ju absolut medge att jag gillar staden Göteborg. Och skulle jag inte bo i, just det, Malmö, så kanske jag visst det skulle överväga att flytta dit. Hellre Göteborg än Sthlm som jag och Malmöiten konstaterade härom sistens. Men jag trivs ju i Malmö. I min mening är det den bästa staden i Sverige och jag vill inte flytta härifrån (om vi inte snackar ett erbjudande att bo i typ Barcelona eller New York kanske). Jag älskar Malmö. Precis som Sydsvenskans kampanj stoltserar med och fått utstå så mkt kritik för.
Visst finns det problem här, precis som på många andra ställen. Visst kan man tycka att integrationen till viss del gått snett och att det finns lite för mkt kriminalitet. Men säg vilken storstad som inte har de problemen.
Däremot finns det så mkt positiva saker också i denna himmelsblå stad som jag och många med mig älskar så mkt. Utöver våra kära fotbollslag som är bäst i Sverige finns världens bästa (och billigast i Sverige) falafel och kebab, en enormt kreativitet och vilja att förändra, och människor från världens alla hörn som bidrar till den kontinentala och internationella atmosfären, ofta i vänliga sammanhang.
Dessutom finns det en attityd som säkert irriterar ihjäl utomstående, men som är så självklar för de som lever här – den kaxiga vadådå-attityden.
Men det är såklart mkt roligare för utomstående medier att rapportera om allt det hemska som händer, framställa Malmö som ett laglöst Chicago där du riskerar livet bara du tar ett steg utanför dörren.
Jag är inte en förnekare på något sätt och jag lever inte i en drömvärld, klart det finns problem i Malmö, saker som kan förbättras ordentligt, men vi lever här också. Vi har vår vardag och har roligt och intressanta utbyten med varandra. Jag talar naturligtvis inte för alla, men Malmö är en alldeles underbar stad. För det mesta. Och det är något som allt för ofta glöms bort.
