”Har du något som du vill berätta för världen, som någon kan tänkas vilja läsa?”

Vi har börjat utarbeta en sociala medier profil på jobbet. Det är intressant i sig med tanke på att det är den nuvarande flugan och något man liksom ska vara medveten om och kunna. Personligen har jag ju den här bloggen och facebook, blev medlem av linkedin härom sistens och har ett twitterkonto som jag aldrig använt, samma sak med newsmill. Det är ju som sagt ett intressant sätt att få ut info och tankar men för samtidigt med sig en fråga om allt ska vara offentligt, och vad som egentligen är intressant för någon annan att läsa. Eller det är så jag tänker iaf.

Ofta handlar det ju om ett behov. Att synas, höras, finnas, eller som i mitt fall principiellt att skriva av mig eller uttrycka åsikter som känns viktiga. Med facebooks statusuppdateringar tänker jag alltid ”är detta av intresse för någon annan än mig själv?”. Får man kommentarer eller ”gilla” så har ju budskapet någon form av värde för någon. Men alldeles för många skriver fullkomligt ointressanta saker som ingen rimligtvis bryr sig om och dessa fyller ju status-feeden ganska snabbt. Det är lite därför jag är skeptisk till twitter. Jag har fördomen att allt för många bara skriver ”nu dricker jag kaffe” eller ”nu sitter jag på jobbet” o.s.v. Hur relevant är det för någon annan?

Fast jag bär ju å andra sidan fortfarande med mig vad min lärare på gymnasiet sa ”Har du något som du vill berätta för världen, som någon kan tänkas vilja läsa?”. Det kan tyckas hårt, men det ligger ju något i det. Det finns sådana mängder menlös information ute på nätet att man ganska omgående måste lära sig att skanna av vad som är relevant och inte minst intressant. Och det är ju något som kan vara både svårt och jobbigt för den ovane.

Internet har öppnat upp demokratin på många sätt, gett vanliga svenssons chansen att uttrycka sig på ett sätt som lätt får uppmärksamhet. Med det följer en hel del skit naturligtvis, vilket yttrandefriheten tillåter förutsatt att man inte hetsar mot folkgrupper och så. På många sätt har internet och dess olika forum öppnat upp demokratin och utmanat den på sätt vi uppenbarligen inte klarat av i övriga delar av samhället, där olika eliter får utrymme på bekostnad av vanligt folk.

Men vilken verklighet är bättre då? Vilken typ av yttrande är mest eftersträvansvärt? Å ena sidan kan jag rätt ofta tycka att de som är kunniga inom ett område borde få utrycka sina åsikter medan de som inte är tillräckligt pålästa lika gärna kan låta bli - om man inte har alla detaljer kan man lätt dra en felaktig slutsats – men i den svärm av åsikter som snurrar runt kan ju också sådana som annars inte får chansen uttrycka vettiga saker. Jag använde ju i princip uteslutande internet som informationskälla inför valet. Det går att få en rätt bred bild av olika frågor förutsatt att man inte bara väljer en källa.

Som mer eller mindre uppvuxen med internet är det en självklarhet att vara uppkopplad näst intill jämt. Friheten och bekvämligheten att ta reda på saker, prata med en kompis på andra sidan jordklotet eller beställa biljetter eller annat är ju en oerhörd fördel och knappast något negativt i sig. Men med allt det positiva kommer ju givetvis det negativa också. Utsatthet, mobbing och hot minskar knappast med den enorma genomslagskraft som nätet trots allt har.

Det finns ju trots allt en skillnad mellan att ha en person framför sig som man kan se, ta på, och kommunikationen på nätet. Medan jag hyllar anonymiteten och friheten som den för med sig, menar jag att densamma kan vara ganska läskig när man inte vet vem som gömmer sig bakom ett namn, en kommentar eller ett inlägg i någon debatt. Men hur hittar man en gyllene medelväg där man kan få stopp på det dåliga utan att inskränka friheten i det som är bra?

Jag känner många personer som helt valt att skippa den sociala biten av internet. Med tanke på den nuvarande utvecklingen är det väl en fråga om man helt kan skippa dem, om de inte förr eller senare blir en lika naturlig del av ens liv som att sova och borsta tänderna. (För vissa är de ju uppenbarligen redan det). Jag tror att det framför allt handlar om att hitta en balans i verkliga livet såväl som det liv man för online. Välja vad man delar med sig och till vem, och vad man tar del av. Mitt liv blir inte rikare av att veta att någon åt en kaka till kaffet, men det blir mkt fattigare om jag inte like enkelt kan hålla kontakt med dem jag bryr mig om, om jag inte lika enkelt kan söka information om saker jag har för lite kunskap om.

Förhoppningsvis kan satsningen på min arbetsplats lära mig mer om hur man kan använda framför allt de sociala medierna på bästa sätt så att de inte blir för slentrianmässiga och då kanske mitt privata användande kan bli bättre och mer målinriktat också. Eller så ökar bara mitt användande och jag till sist blir en sådan där person som underrättar världen om vad jag hittar på, när jag hittar på det, oavsett värde för de som tvingas läsa det.