Trevlig helg!

Det är fredag idag. Det är ju som bekant alltid lika uppskattat.

Iaf, igår launchade vi nya grejerna i Danmark och chefen bjöd in hela kontoret att närvara. Föreläsning först – och helt ärligt, jag tar emot all info jag kan få, för det känns inte som att det blir så mkt mer training för mig – och sedan buffé-mingel med skumpa. Jag sa till isländskan att vad fan hur ofta får vi skumpa till lunchen – vi kör på det!

Lite rädd var jag för att någon skulle försöka ställa frågor till mig (det var ju bara danskar där!), men jag insåg att min danska förståelse är på väldigt hög nivå nu. Jag pratar givetvis inte danska (det kanske kommer så småningom), men jag kan förstå och kan (oftast) göra mig förstådd på svenska.

Åkte till och från launchen med grabbarna grus. Ingen av oss cyklade ju, men mest var jag glad för att slippa hitta dit på egen hand. Dock kan det ju i grabbigheten komma en del skämt och sånt som man kanske finner sådär roliga. Inte för att det är direkt riktat mot någon eller så, bara om ämnen som man själv kanske inte skulle prata om. Men shit the same, jag gillar mina utvecklargrabbar! Och det kan vara rätt skönt och anspråkslöst att hänga med dem ibland.

Läser att det har kommit fram korruptionsanklagelser mot UEFA nu också (FIFA-folk sålde ju sina röster kom det fram härom sistens). Det är läskigt. Och det verkar som att det är alldeles för vanligt att folk i maktsituation utnyttjar det och försöker få så många fördelar de kan. Är det för mkt begärt att man ska kunna lita på de som sitter på makten? Finns det inga hederliga människor kvar längre? Eller är det naivt att tänka så?

Läser också att Mona var i Malmö igår och besökte områden som drabbats hårdast av de omotiverade beskjutningarna. Inget fel i det såklart. Men dessvärre tydligt att hon vill revanschera sig politiskt när hon tydligt kritiserar den sittande regeringens ställningstagande och skickande av integrationsministern snarare än justitieministern och därmed klassande av de omotiverande skjutningarna i Malmö som integrationsproblem. Nu är det förvisso helt sant det Mona säger, det handlar inte om invandrare som blir beskjutna, det handlar om Malmöbor, och jag tror att det är viktigt att poängtera det. Men sedan är det klart att det generella politiska klimatet i Sverige påverkar, och att det uppenbarligen är många som är besvikna på den integrationslinje som drivits, ja, sen alltid. Det finns få som säger att integrationspolitiken lyckats, men det är ju ganska kontraproduktivt att bara klaga på den snarare än att komma med förslag på förbättringar där man tänkt lite längre än näsan räcker.

I Malmö finns det många problem, bland annat med illegala vapen och mkt kriminalitet, och det är tragiskt att det krävs något sådant här för att politiker och andra ska reagera. Men utöver den negativa bild som Malmö har sedan lång tid tillbaka finns det enormt mkt positivt, och i min vardag träffar jag på både Malmöbor som härstammar från Malmö och Malmöbor som härstammar från andra platser. Det stör inte mig, utan snarare berikar det min tillvaro. Jag är stolt över att vi var världens bästa falafel och kebab. Och jag är lika stolt över Malmö FF. Tyvärr kan Monas uttalande ses som politiskt spel och det är synd för det hon säger är precis vad det är.

Annars är det snart november. Hur fort har det året gått egentligen? Var det inte mars nyss? Eller iaf augusti? I helgen ska vi ställa om klockan och medan vi tycks ha en tillfällig varmare våg över oss för närvarande med hela 10 grader, så är man så himla medveten om att det kommer bli pisskallt snart. Och mörkt. Och så kommer det vara det en bra bit in på nästa år.

Förresten, sportjournalisten Laul försvarar varför den sthlms-centrerade sportpressen inte skriver mer om den skånska guldstriden med att det inte finns ett tillräckligt stort intresse – att fler brydde sig förra året. Jag gjorde det inte. Inte heller någon jag känner (och jag känner folk från både här och där). Jag bryr mig generellt ytterst lite om både ifk göteborg och aik och upplevde hela den upphaussade avslutningen på säsongen som ett stort ointressant skämt. Däremot känner jag just nu starkt att det vore roligt om AIK åker ur allsvenskan. Men det är väl enklare att leta efter folks intressen utanför sin egen dörr än att öppna ögonen lite mer och bredda perspektivet.

Skit samma, vi som bryr oss om årets guldstrid får vår dos information ändå, från de medier som förstår hur stor denna guldstriden är härnere. Vi kan låta resten läsa om när sthlms-baserade spelare knyter skorna, eller om de olika kvällstidningarnas tydliga bevis på konflikter i sthlms-trupper.

Oavsett så är det alltså fredag och jag gör mig redo för helg. Trappar ner, slappnar av och funderar på vad jag ska äta för något ikväll. Tänker att jag kanske imorgon äntligen ska ta mig ut på shoppingturen. Och att vi imorgon kväll intar kph och förhoppningsvis tar oss hem igen så småningom. Tills nästa vecka, trevlig helg!

Idag vaknar vi upp med ett leende på läpparna...

...skriver MFF på twitter och det stämmer ju. Men jag vill starkt hävda att jag la mig med ett leende på läpparna också. 4-0 – hör ni sången Helsingborg? ;-p

Fast det är ju inte klart än. Gårdagens match var ett styrkebesked, men det återstår fortfarande 2 matcher och som bekant är bollen rund och allt kan hända. Låt oss dock hålla fast vid optimismen, MFF anno 2010 ska hålla hela vägen i mål. Frågan är väl bara om det gör det.

Just idag tycker jag dock att vi kan passa på att njuta innan vi går vidare och har ångest inför nästa match mot bp. För gårdagens vinst var både vacker, rättvis och alldeles, alldeles underbar. Vi snackar ändå Häcken borta, i stark blåst och på regntung plan. Vi snackar om ett MFF som skulle revanschera sig efter förra omgångens plump i protokollet, och återta förstaplatsen som bönderna tillfälligt tagit över. Det var liksom inte bäddat för succé, men det gjorde absolut ingenting. Malmö skulle bara vinna matchen och det var precis det vi gjorde. Ja, vi älskar Malmö FF...

Speedy Gonzalez inledde målskyttet efter en dryg kvart, Gishe fortsatte efter drygt ytterligare en kvart och det målet! Jag trodde inte att den skulle gå in. Shupp sa det så satt den där den skulle. Oerhört vackert och ja ord kan inte beskriva vrålet och lättnaden hemma i mammas vardagsrum.

I andra hade de himmelsblå motvind men spelade sig igenom det rätt bra ändå. Ålen missade mål 3 gånger på raken och hur bra han än varit, hur mkt vi än tycker om honom, det var rätt och rättvist att ge Dexi chansen i 30 minuter. På tiden till och med.

Till sist blev det alltså 4-0 tack vare vår kära portugis som målade två gånger på mer eller mindre fasta situationer. Det sista kom i 81:a minuten och då vågade till och med jag säga att serieledningen var vår igen. Och jag är annars den som protesterar högst och mest när folk tar vinster för givna för tidigt.

Jag skulle kunna skriva hur mkt som helst om våra himmelsblå hjältar. Jag skulle kunna gå in på matchsekvenser i detalj. Men jag väljer att bara säga att hela laget spelade som ett lag igår och hela laget visade att de förtjänar att ta hem guldet. Två matcher kvar nu. Nu tar vi hem det här.

Redo för nästa steg

Senaste tidens nyfunna optimism och energi gav mig idag möjligheten att bli av med twitter-oskulden. Fast bara professionellt. Kanske ska börja privat också. Bli riktigt connectad och fast i de sociala medierna på nätet.

Om man funderar på det litegrann så är det egentligen ett ganska logiskt nästa steg med tanke på hur stor roll internet redan spelar i mitt liv.

Oavsett så tog det som vanligt ett tag för mig att komma igång. Men som vanligt kände jag mig fullkomligt redo när jag väl tog steget, ja riktigt entusiastisk rent utav. Jag behöver ju tid att vänja mig vid tanken och tid att fundera ut vad som kan kännas vettigt att säga med det. Tid för eftertanke helt enkelt. Eller kanske snarare förtanke.

Jag anser såklart inte att kommunikation över nätet ersätter kommunikation i verkliga livet. Jag tror att man behöver både och, men att det exempelvis är ett ypperligt sätt att hålla kontakten med människor i andra delar av världen som det är svårare att ha annan typ av kontakt med. Lite som att man förr i tiden skickade brev med snigelpost.

Det enda utesluter inte det andra. Det är bara det jag vill säga.

Nästa logiska steg är en iphone. Jag börjar känna mig klar med tankeverksamheten kring det. Nu ska jag bara komma till skott. Som med internet-uppkoppling hemma och en massa andra saker...

Förresten, tydligen är jag inte den som kliver upp tidigast längre, Mademoiselle slår mig med 50 minuter vissa morgnar. Den stackaren.

Och så är det match ikväll och jag är så nervös att det riktigt känns i magen. Måtte vi ta hem de tre poängen OCH bättra på målskillnaden. Eller iaf ta hem de 3 poängen. Ingenting behöver vara avgjort vid en förlust, men det skulle bara kännas så mkt bättre med en vinst. Man har ju vant sig vid förstaplatsen nu. Och att inte ha lika mkt ångest. Eller jo, ångest har man ju ändå. Men oavsett,

Framåt Malmö!

You gotta do what you gotta do

Det finns en hel del hushållssysslor som är direkt tråkiga, några som är direkt ångestframkallande. Men man måste ju göra det, och bor man ensam finns det liksom ingen annan som kan göra det åt en – det är bara att bita ihop. Ta det här med handlingen t.ex. Jag är en sån som måste få min frukost så tar juicen slut ena dagen MÅSTE den inhandlas till nästa. Där stod jag igår och insåg att jag var så illa tvungen att bege mig till min lokala ica-handlare efter jobbet, hur gärna jag än bara ville slänga mig på soffan, slå på tv:n och bara vara. Så jag gick.

Den som har testat att handla på vardagskvällar vid sisådär halv sex-tiden vet att det kan vara en rätt påfrestande historia där många hungriga, trötta kunder ska samsas om varorna och sen snällt vänta på sin tur i kassorna. Personligen är jag rätt bra på att inte sucka för högt eller ens bry mig alltför mkt – så viktig är min frukost! Men ibland blir t.o.m jag förbannad.

Jag hade sett till att jag bara skulle handla det absolut viktigaste och att det skulle bli färre än 10 varor så att jag kunde använda snabbkassorna. Väl väntandes där tog det hundra år för de som redan stod där att bli klara, men så blev det min tur. Jag har ju viss rutin med det där men det tar ju ändå sin lilla stund att scanna alla varorna och så. Mitt i ungefär kommer det en man i 50-års åldern och ställer sin korg bredvid min maskin och börjar hojta till höger och vänster om att han har bråttom och om någon kan hjälpa honom med hans handling. Han står alltså precis snett bakom min högra axel och stressar på. Som om det gör att det går fortare. När jag så till sist blev färdig vände jag mig mot honom och sa ”Du kan ta det lugnt” med bestämd menande stämma medan jag stirrade honom rätt i ögonen, varpå han hånlog sådär som bara män i 50-års åldern kan göra mot yngre kvinnor. Jag som alltså normalt inte stressar upp mig i mataffären höll på att explodera, men gladde mig åt att jag åtminstone kom hem betydligt snabbare än vad han gjorde!

Annars så försöker jag att inte tänka så mkt på guldstriden och de himmelsblås match imorgonkväll. Det går sådär.

Läser om hur mer och mer konstigheter kommer fram om hur Barca skötts de senaste åren. La Porta framstår som en tok som haft en hel massa konstigheter för sig. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, men en sak är säker – fallet från toppen är långt och så fort tåget inte kör lika fort och enligt tidtabell så kommer all möjlig kritik fram. Kritik som vad det verkar ingen ens funderade över när klubben presterade som bäst. DET är vad som är riktigt intressant med alltihop, för det La Porta gjorde, gjorde han ju när han var högste chefen. Så svårt kan det väl inte ha varit att granska det. Eller är jag naiv nu?


Och så böjer vi huvudet och tar en tyst minut för allas vår favoritbläckfisk Paul som lämnat livet och därmed tippandet för alltid.

Iskalla drinkar och köttfrosseri

Så välkommen till den nya veckan, hoppas helgen varit trevlig? Det har min varit. I fredags först jobbfest som inleddes med iskalla drinkar i glas gjorda av is på Icebar iklädda något som enbart kan liknas vid eskimåkappor, förutom på irländaren som mest såg ut som en hobbit i sin. Efter det bar det av till kötthuset mash som bjöd på mat i amerikansk storlek. Ett icke politiskt korrekt köttfrosseri utan dess like, men så var vi ju i kph också. Kvällen avslutades med drinkar på en närliggande bar innan jag hann med ett av de senare tågen hem mitt i natten. Det var riktigt trevligt och jag slogs igen av hur trevliga arbetskamrater jag har.

Resten av helgen gick i lite lugnare takt – Holländskan lurade ut mig ur lägenheten redan på lördagseftermiddagen då hon fått för sig att vi aldrig fikar längre (vilket förvisso är sant) och att det som är så trevligt är ju något vi faktiskt borde ägna oss åt. Efter en kaffe och en suspekt (men mkt god) tropisk cheesecake (hur nu clementin-klyftor kan anses tropiskt...) fick hon med mig på en promenad och vi gick faktiskt genom hela centrala byn. Det var skönt att få röra på sig lite och få lite frisk luft. Men eftersom jag dissade hennes biodejt så begav jag mig sedan hemåt via ica för en kväll på soffan framför tv:n. Det visade sig vara ett klokt val när Holländskan efter filmen messade och sa att filmen inte varit så värst bra.

Annars så skjuts det fortfarande friskt och tipstelefonen hos farbror blå går varm med folk som tycker sig höra skottlossningar överallt. Det läskiga är att läskighetsgraden nästan lagt sig, ungefär som när det sköts gängmedlemmar som friskast för ett tag sedan, och det liksom blivit normalt.

Jag har alltid undrat hur det känns att bo i händelsernas centrum och nu vet jag. Det känns inget speciellt.

Och appropå gängmedlemmar så läste jag att det är ett gäng som patrullerar för att hitta skytten före polisen. Det får man väl ändå se som ganska positivt, och det är väl sällan gängen och något positivt nämns i samma mening. Dock borde nog skytten snarare hoppas att polisen tar honom än att de gör det, för de är ju knappast intresserade av att prata väder och vind över en kaffe.

Men jag hoppas iaf att det är över snart. Det är obehagligt att någon går omkring och skjuter folk sådär av ingen ordentlig anledning. Han måste ju ha psykiska problem för det kan knappast anses friskt att inneha ett sådant beteende. Men tänk om det är flera?

Oavsett så tar vi avstamp för en ny vecka och hoppas att den överträffar den förra i positivitet och glädje. Malmö ska ju vinna över Häcken på onsdag t.ex. för eftersom HIF vann så finns det inget annat vi kan göra. Heja, heja!

Fredagsbarn

Inledde dagen med att höra om nya beskjutningar, fortsatte med att skoja med kollegan som också bor i Malmö, för att få morgonkaka på jobbet, hitta en massa rolig ny musik till playlisten och ha megamycket att göra helt plötsligt. Jag trivs med att ha mycket att göra, insåg jag då, för då måste jag vara superfokuserad, på tårna, för att ta tag i det. Visst, jag kanske inte vill ha den stressen hela tiden, men att ha den ett tag varje dag alternativt några dagar i veckan får mig att bli superpepp! (Eller super pepper som google translate hade sagt...)

Det var nog någonstans där kring morgonkakan som mitt humör verkligen svängde och den positiva energin tog över. Det är fredag för sjutton! Äntligen fredag! Jag får ju förvisso alltid extra energi på fredagar, och nu har jag hittat en förklaring. En sådan där förklaring som är knasig och säkert inte alls har något med saken att göra, men shit the same – man får tro på vad man vill!

Jag föddes på en fredag! Jag är ett fredagsbarn! Helt plötsligt förstår jag! :-D

(Tänk man kan då hitta all möjlig konstig (o)nödvändig information på nätet. Hihi)

Iaf, igårkväll var jag och mamma hemma hos brorsan och hans tjej för första gången i nya lägenheten och blev bjudna på en fantastisk middag (”Det finns risk för att detta kommer att vara den bästa lasagnen du någonsin ätit” sa brorsan och det var den nog) med vin till och fotboll i bakgrunden. Jag åt tills jag stupade – måste ju förbereda inför kvällens omgång på steakhouse! 

Iaf. Snart tar vi helg på riktigt och det ska som vanligt bli riktigt skönt. God weekend, som de säger på andra sidan Öresund!

Fejkfredag

Idag vaknade jag och trodde på riktigt att det var fredag. Jag var tvungen att kolla dagen på tidningen både en, två och tre gånger innan jag började intala mig själv att det faktiskt bara är torsdag.

Väl på jobbet har jag insett ännu en skillnad mellan oss och danskarna. Inte nog med att de räknar konstigt och komplicerat, inte pratar rent och super till på arbetstid – de ändrar ordningen på ÅÄÖ också! I Danmark säger man ÄÖÅ fast med deras konstiga versioner av bokstäverna såklart! En sådan liten men ack så intressant detalj i sammanhanget. Bara en sån sak att de säger A-Å och inte A-Ö! Det är de små sakerna som får en att ”gapflabba” en fejk-fredag som denna.

Annars så skriker medierna mer och mer om en ny laserman som härjar i Malmö eftersom de flesta av offren för de senaste beskjutningarna inte varit gängmedlemmar eller etniska svenskar utan invandrare. Enormt obehagligt oavsett. Enormt obehagligt att Malmö blivit så våldsamt och kriminellt. (Vissa hävdar ju förvisso att det varit så länge...). Det är ju dessutom dessa till synes random shootings som gör att man kanske borde fundera ett extra slag på sin egen säkerhet. Inte p.g.a. att jag enligt beskrivningen tillhör riskgruppen, men för att man inte vet om man kan råka vara på fel ställe vid fel tillfälle och därmed hamna mellan kulan och målet. Eller för den delen kanske fler idioter med skjutvapen går ut och hittar nya mål.

Och apropå att skjuta, så sköts det visst friskt igår på Camp Nou. Bollar alltså. Men det var bara Messias som hittade målet. 2 gånger. Det är betydligt roligare att tänka på än de beskjutningar som sker hemmavid. Visca Barca! :-)

Tänk efter innan du öppnar munnen

Hamnade på ett blogginlägg om skitsnack för en stund sedan och kom då att tänka på en konversation vi hade under helgen om just skitsnack (även om det i det aktuella fallet angränsade på mobbing), på arbetsplatser. Alla har vi väl varit med om det på ett eller annat sätt, vilket gör mig så mkt gladare över min nuvarande situation där jag inte märkt av något.

Jag hatar skitsnack. Det är så onödigt och ofta riktigt elaka saker som sägs utan att ha minsta kött på benen för det man påstår. Inte för att man nödvändigtvis måste säga allt bara för att man har kött på benen heller. Det leder knappast till en positiv arbetsmiljö.

För mig handlar det inte så mkt om att jag själv inte vill bli snackad skit om som att jag inte vill höra det över huvud taget. Och tro mig, jag har befunnit mig i riktigt infekterade miljöer där det snackats vitt och brett om än den ene, än den andre. Där störde det mitt arbete, för så fort du vet något om någon (oavsett sanningshalt i påståendet) är det svårare att ge dem en ärlig chans, att gå in i ett samtal med ett öppet sinne.

Visst har man rätt att inte tycka om alla människor, men man bör respektera dem ändå. Speciellt om man spenderar större delen av sitt liv med dem, på sin arbetsplats. Visst har man rätt att ha en åsikt och uttrycka den, men det finns kritik och så finns det kritik. Vi borde alla ta oss en funderare innan vi öppnar munnen, om det vi tänkt säga verkligen behöver sägas, om det kan bidra med något.

För man ska tycka allt man säger, men inte säga allt man tycker.

Är inte det liksom normal social kompetens? Att inse att man kanske knappast behöver uttala sig negativt om personer i största allmänhet. Och har man nu ett sådant stort behov av att uttrycka en åsikt så kanske man i alla fall ska fundera på när man ska uttrycka den och till vem.

Och så finns ju det tysta medhållet och de menande blickarna. I vissa fall behöver man ju inte säga särskilt mkt för att få en tyst reaktion. Är inte det lika hemskt egentligen? Just det tysta medhållet är för jävla äckligt. Visst, ibland kan det ju verkligen vara skitsamma om man säger ifrån eller tar konflikten, men andra gånger är det desto viktigare att ta ställning och markera att det faktiskt inte är okej. Och det oavsett om det handlar om stora frågor eller petitesser.

Guldstriden fortsatt "spännande"

Så har guldstriden gått och blivit sådär onödigt spännande igen. Himmelsblå förlust och bonnavinst. Det var ju för jävla onödigt, men dessvärre verkligheten. Visst är jag besviken, men minns hur jag, innan matchen som alla menade att vi redan vunnit, manade till lugn. Matchen var inte spelad än och vad man än tycker om Kalmar, så kändes det som att vi skulle kunna gå på pumpen, även om jag förvisso inte trodde att det skulle bli så ändå. Man ska akta sig för att ta saker för givet.

Det var iaf en kall kväll. Den himmelsblå filten gjorde entré för första gången och det var jag rejält nöjd med. Dubbla byxor, trippla tröjor plus jacka och dubbla halsdukar och vantar räckte inte så filten värmde gott. Tifot var vackert, värdigt och spelarna verkade peppade. Rydström hade för små kläder som vanligt och MFF:arna ville spela boll medan de röda mest ville skådespela, sura och dra ner på tempot. Det var som vanligt när vi möter Kalmar, fast färre mål, och MFF:arna föll ist för att ta ett steg närmare guldet.

Dahlle var bra, målet var inte hans fel – Malmös försvarsspel var inte bra och jag associerade till andra offensiva lag som sällan har särskilt bra defensiva spelare eftersom de satsar så mkt framåt. Kung Daniel gjorde det ok, men klantade sig med en bakåtpass i andra som sånär blev riktigt farlig. Innan dess var han i princip felfri. Yago var tillbaka och utnämndes lite förvånande till kvällens spelare. Inte förvånande för att han var dålig, bara det att jag tyckte andra spelare gjorde det bättre. Som Jille! Som Gishe! Som Ricky Ricardinho! Även Dansken sprang som ett jehu.

Utöver Yago så var allas vår holländare Ricky Kruys med från start och han blandade och gav. Jag tycker om honom, men problemet är ju att när han inte fått så mkt speltid kan han inte vara så klockren. Annars var det som vanligt och jag tycker nu att vi behöver förändring på topp för vårt anfallspar funkar inte. Jag vet vem jag skulle byta bort och mot vem, men det är bara Rolle som vet hur det blir till nästa match om över en vecka då vi kan vara det jagande laget igen, om så bara för en match.

Jag har bönat och bett om att det inte skulle bli såhär, att det redan skulle vara klart för att jag skulle kunna spendera min tid fokuserande på något annat. Men nu är situationen som den är och vi leder fortfarande om än bara på målskillnad. Dags att ladda igen killar. Funkar Simpsons, så titta på det, bara vi tar de återstående poängen.

Framåt Malmö!

Jag vill inte utnyttja ett förtroende

Så är det måndag igen och ny vecka. Helgen var skön och kul och med lagom mkt avslappning så än så länge känns det faktiskt okej.

Jag redogjorde ju redan i fredags för helgplanerna och det var också så det blev, mer eller mindre. I fredags kom Sångerskan och Holländskan på besök. I lördags skulle jag ha stuckit på shoppingrunda, men kom aldrig till skott. Tog mig bara till mobilia och inhandlade stövlarna för att kunna ha en fulländad outfit till kvällen. Middagen på kvällen var mkt trevlig och sedan bar det ut i delar av Malmö jag sällan uppehåller mig i med svägerskan. Intressant att jag möttes av ”du bor inte i Malmö eller?” när jag sa att det var första gången jag var ute där nere. Som om det var så givet att man skulle vara där.

Det var iaf trevligt. Och man ska väl våga prova nya saker även om resultatet kanske blir att jag uppskattar de ställen jag brukar gå till mer. Men jag kände mig iaf väldigt trygg i sällskapet och blev ju tillfixad av min personliga stylist, och så var det lite småkul att återvända till platsen jag började gå ut på för närmare 10 år sen (shit vad gammal man är när man kan säga så). Dessutom klev vi ju in vip-vägen. Det har jag alltid undrat hur det känts och nu vet jag – det kändes riktigt bra! :-)

Igår hade jag så tänkt komma till skott med shoppandet trots allt, men det blev inget med det då heller. Bara en tripp till ica för att köpa de essentiella frukostingerdienserna till veckan.

Läser om hur La Porta dragit Barcas ekonomi i botten genom diverse utgifter som man knappast kan anse vara representation. Det fick mig att fundera på det där med att missbruka makt, något många män (och en del kvinnor) sysslar med, om jag skulle kunna göra det. Om jag skulle kunna, med rent samvete, t.ex. låta företaget betala för privata restaurangbesök, resor och presenter. Jag har ju fasen svårt för att ta för mig av det jag behöver för att utföra mitt arbete. Hade jag haft en jobbtelefon t.ex. hade jag inte velat använda den privat. Jag hade varit livrädd för att det skulle ses som att jag utnyttjar något jag fått förtroende för. Med det sagt vet man ju inte, och börjar man tumma på reglerna är det nog ganska enkelt att det råkar gå för långt. Det är det där med gränser, om man börjar knuffa på dem så vet ingen hur långt man till sist kan gå utan problem.

Men det hela kanske hänger ihop med vad man känner för företaget? Det finns så många människor som bara vill ha fördelar och tjäna pengar, som byter jobb för prestigen inte för utmaningen eller för företaget i sig. Det ska man väl egentligen inte säga så mkt om, men om jag arbetade för FC Barcelona så skulle jag knappast vilja att alla pengar användes till mitt eget underhåll, utan för att klubben skulle fortsätta behålla sin plats i den globala rangordningen. Men alltför många tänker nog på sig själva först i såna lägen.

Guldstriden i Allskånskan fortsätter ju för övrigt idag när vi tar emot kalmaitena ikväll. Det är dags att ladda om efter landskampsuppehåll och ställa in siktet 100% på himmelsblått igen. Det är bara att gå in och köra och visa varför vi befinner oss där vi befinner oss i tabellen. Guldet ska himm.

Jag vet inte hur det känns

Fredag igen. Trots att det känns som att veckorna skenar iväg nu så kommer aldrig fredagen för tidigt. Men det hänger väl säkert ihop med att det är mörkt och kallt när alarmet sätter igång och att man därför bara vill stänga av, vända sig och dra täcket över huvudet. Vad skönt det vore att gå i vinteride.

Fick ju senaste Offside i förra veckan och har nu kommit igång med läsningen på riktigt. Igår avslutade jag ännu ett fantastiskt reportage, denna gången om det inofficiella fotbollslandslaget i Kosovo, och blev precis lika rörd som vanligt. Tysken har rätt. Vi får låta dem vara de bästa sportjournalisterna som alla andra sportjournalister får drömma om att vara.

Det där reportaget var, förutom rörande, ytterligare ett bevis på att fotboll och politik hör ihop – fast i det här fallet hade det varit bättre om det inte var så, eftersom det är politiken som står i vägen för deras existens. Själv har jag ingen aning om hur det känns att komma från ett land som inte ens är accepterat av hälften av världens länder, ingen aning om hur det känns att kämpa mot förbundspampar och andra om att få möjligheten att existera på samma vilkor som andra.

Jag ska inte gå in och påstå att jag känner till tillräckligt om konflikten(erna) därnere. Det enda jag känner till är att det är oerhört komplicerat och komplext och att det var anledningarna till att vi fick rådet att välja en annan konflikt att skriva uppsatser om när jag pluggade mänskliga rättigheter.

Som om det finns ”enkla” konflikter i modern tid.

Men det var intressant att läsa om den pågående kampen inom fotbollen och hur reglerna är satta, om hur politiska spel satte käppar i hjulen för ett litet fotbollsförbund som bara ville få existera och spela matcher på samma villkor som alla andra. Det kommer väl, eller så får Kosovo fortsätta existera i någon form av limbo mellan att vara självständiga och tillhöra någon annan.

Nu är det iaf helg snart. Och ikväll kommer Sångerskan på besök. Holländskan ska oxå titta förbi. Imorgon funderar jag starkt på att ta tag i shoppingen och se om jag kan motivera mig för en riktig shoppingrunda. Innan det är dags för mor+dotter x2-middag.

”Har du något som du vill berätta för världen, som någon kan tänkas vilja läsa?”

Vi har börjat utarbeta en sociala medier profil på jobbet. Det är intressant i sig med tanke på att det är den nuvarande flugan och något man liksom ska vara medveten om och kunna. Personligen har jag ju den här bloggen och facebook, blev medlem av linkedin härom sistens och har ett twitterkonto som jag aldrig använt, samma sak med newsmill. Det är ju som sagt ett intressant sätt att få ut info och tankar men för samtidigt med sig en fråga om allt ska vara offentligt, och vad som egentligen är intressant för någon annan att läsa. Eller det är så jag tänker iaf.

Ofta handlar det ju om ett behov. Att synas, höras, finnas, eller som i mitt fall principiellt att skriva av mig eller uttrycka åsikter som känns viktiga. Med facebooks statusuppdateringar tänker jag alltid ”är detta av intresse för någon annan än mig själv?”. Får man kommentarer eller ”gilla” så har ju budskapet någon form av värde för någon. Men alldeles för många skriver fullkomligt ointressanta saker som ingen rimligtvis bryr sig om och dessa fyller ju status-feeden ganska snabbt. Det är lite därför jag är skeptisk till twitter. Jag har fördomen att allt för många bara skriver ”nu dricker jag kaffe” eller ”nu sitter jag på jobbet” o.s.v. Hur relevant är det för någon annan?

Fast jag bär ju å andra sidan fortfarande med mig vad min lärare på gymnasiet sa ”Har du något som du vill berätta för världen, som någon kan tänkas vilja läsa?”. Det kan tyckas hårt, men det ligger ju något i det. Det finns sådana mängder menlös information ute på nätet att man ganska omgående måste lära sig att skanna av vad som är relevant och inte minst intressant. Och det är ju något som kan vara både svårt och jobbigt för den ovane.

Internet har öppnat upp demokratin på många sätt, gett vanliga svenssons chansen att uttrycka sig på ett sätt som lätt får uppmärksamhet. Med det följer en hel del skit naturligtvis, vilket yttrandefriheten tillåter förutsatt att man inte hetsar mot folkgrupper och så. På många sätt har internet och dess olika forum öppnat upp demokratin och utmanat den på sätt vi uppenbarligen inte klarat av i övriga delar av samhället, där olika eliter får utrymme på bekostnad av vanligt folk.

Men vilken verklighet är bättre då? Vilken typ av yttrande är mest eftersträvansvärt? Å ena sidan kan jag rätt ofta tycka att de som är kunniga inom ett område borde få utrycka sina åsikter medan de som inte är tillräckligt pålästa lika gärna kan låta bli - om man inte har alla detaljer kan man lätt dra en felaktig slutsats – men i den svärm av åsikter som snurrar runt kan ju också sådana som annars inte får chansen uttrycka vettiga saker. Jag använde ju i princip uteslutande internet som informationskälla inför valet. Det går att få en rätt bred bild av olika frågor förutsatt att man inte bara väljer en källa.

Som mer eller mindre uppvuxen med internet är det en självklarhet att vara uppkopplad näst intill jämt. Friheten och bekvämligheten att ta reda på saker, prata med en kompis på andra sidan jordklotet eller beställa biljetter eller annat är ju en oerhörd fördel och knappast något negativt i sig. Men med allt det positiva kommer ju givetvis det negativa också. Utsatthet, mobbing och hot minskar knappast med den enorma genomslagskraft som nätet trots allt har.

Det finns ju trots allt en skillnad mellan att ha en person framför sig som man kan se, ta på, och kommunikationen på nätet. Medan jag hyllar anonymiteten och friheten som den för med sig, menar jag att densamma kan vara ganska läskig när man inte vet vem som gömmer sig bakom ett namn, en kommentar eller ett inlägg i någon debatt. Men hur hittar man en gyllene medelväg där man kan få stopp på det dåliga utan att inskränka friheten i det som är bra?

Jag känner många personer som helt valt att skippa den sociala biten av internet. Med tanke på den nuvarande utvecklingen är det väl en fråga om man helt kan skippa dem, om de inte förr eller senare blir en lika naturlig del av ens liv som att sova och borsta tänderna. (För vissa är de ju uppenbarligen redan det). Jag tror att det framför allt handlar om att hitta en balans i verkliga livet såväl som det liv man för online. Välja vad man delar med sig och till vem, och vad man tar del av. Mitt liv blir inte rikare av att veta att någon åt en kaka till kaffet, men det blir mkt fattigare om jag inte like enkelt kan hålla kontakt med dem jag bryr mig om, om jag inte lika enkelt kan söka information om saker jag har för lite kunskap om.

Förhoppningsvis kan satsningen på min arbetsplats lära mig mer om hur man kan använda framför allt de sociala medierna på bästa sätt så att de inte blir för slentrianmässiga och då kanske mitt privata användande kan bli bättre och mer målinriktat också. Eller så ökar bara mitt användande och jag till sist blir en sådan där person som underrättar världen om vad jag hittar på, när jag hittar på det, oavsett värde för de som tvingas läsa det.

Bollen var inte rund

Jahaja. Så fick svenska landslaget en lektion i hur fotboll spelas. Jag tänker inte falla in i kören som skriker katastrof (helt ärligt, vi mötte vm-silvermedaljörer – det var inget blåbärsgäng direkt) utan bara konstatera att svenska landslaget inte räckte till. De såg rent utav inte bättre ut än u21-laget som spelade i förrgår. Men när besvikelsen (den fanns ju såklart där ändå) lagt sig något så började jag ist fundera över vad som konkret var problemet, varför vi såg ut som ett korpenlag. Var det överskattning av egna laget? Underskattning av silvermedaljörerna? Nervositet? Taktikfel? Jag kom inte till några världsomväldande slutsatser utan lyssnade bara på Zlatans efter matchen-intervju och reflekterade över att han mognat så mkt och verkligen ger intrycket av att vara en lagkapten. Å andra sidan är jag knappast opartisk vad gäller honom.

Det var friskt vågat av Hamrén att köra på sin idé och offensiviteten. Och före matchen kändes det lite som att det kanske skulle vara ett genidrag, eller så skulle vi straffas något så fruktansvärt. Det blev ju det senare, men inte kan man väl säga att vi inte vågade. Om inte annat så kan vi ju ta med oss lärdomen att vi inte kan spela på det viset på silvermedaljörer. Alltid kan man lära sig något.

Holländarna var inte fullt så brutala som under EM-finalen, men nog fanns det en del fula tricks här och där. Svenskarna gjorde ju sitt till också naturligtvis, men jag hävdar precis som under finalen i somras att man bara kan bli nersparkad så många gånger tvingas man till sist ge igen. Och om inte annat så var de oranje rätt duktiga på att trilla omkull fint också. De kunde fokuserat på att trilla boll istället, det är de tillräckligt bra på för att låta bli att ”fuska”. Med respekt för min vän Holländskan går jag inte djupare in på det där.

Man kan prata utifrån önskescenarion och säga att hade bara Toibois friläge gått in så... Men det hade nog ändå inte ändrat kontentan, resultatet hade blivit detsamma om än möjligen med mindre målskillnad. Dock gillade jag att svenskarna inte slutade spela utan forcerade på bra i slutet. Där hade man bästa möjligheterna att åtminstone förminska förlusten något. Men det var ju redan för sent.

Det var ingen fotbollsmirakelkväll. Bollen var inte rund. Nu går vi vidare med de lärdomar vi fått med oss i baggaget och så spelar vi annorlunda nästa gång. Det är inte svårare än så.

Oavsett är det kul med såna här landslagstider. Spanien klarade vinsten i Skottland precis efter att Llorente avgjort (Llorente med de vackra himmelsblå ögonen!). Färöarna klarade oavgjort mot Nordirland, England fick bara oavgjort mot Montenegro, Tyskland ångar på, Frankrike har börjat vinna igen medan Island förlorar. Allt mer eller mindre som vanligt med andra ord.

Tänker att det trots allt är roligast att se de stora nationerna i mästerskapen på bästa sändningstid. Hellre det än blåbärsnationer. Å andra sidan vill jag ju att Sverige ska vara med också, och efter gårdagen ska man kanske då inte döma de andra nationerna så hårt. Finland gav ju iaf Holland en match om poängen, även om de spelade ”tråkigare” fotboll. Ska vår vision om rolig, offensiv fotboll gå före resultaten?

Italien fick sin match mot Serbien avbruten igår efter att serbiska huliganer betett sig som...huliganer. De attackerade den serbiska spelarbussen och gav sig på målvakten som nyligen gjort ett förbjudet klubbyte, de kastade bengaler och annat in på planen mot spelarna. Matchen avbröts och återupptogs bara för att avbrytas igen denna gång helt. Efter att ha sett bilder från det där känner man att det trots resultatet var en ganska trevlig kväll i Amsterdam. Det förbannade våldet i fotbollssammanhang måste få ett slut, det går inte att blunda längre.

Och med det stänger vi boken för landslaget för den här gången och återgår till det vanliga livet. Undrar om det hänt något spännande där?

Hup hup Sverige!

Det är skönt med fotbollsintensiva dagar som inte bara handlar om guldjagande och ångest över detta utan om ett nystartande landslag som står inför sitt tuffaste uppdrag hittills. Vi ska inte vara desillusionerade, att få oavgjort nere i Amsterdam ska ses som vinst, även om vi givetvis ska spela för att få alla 3 poängen. Jag må ha ett orange vardagsrum, men jag är blågul ända in i själen.

Det var ju uppvärmning för den matchen igår kväll med ett u21 som skulle revanschera sig sedan förra veckans totala kollaps. Delar av elvan var utbytt och självförtroendet var på topp inför himmapubliken. Gishe fick återigen förtroendet på topp bredvid Avdic och var, trots att han är en mittfältare normalt sett, bättre än sin anfallskollega som dessvärre verkar ha tappat stinget. Hoppas han hittar tillbaka till dess att han ska möta hif. Jag vill att bönderna ska förlora den matchen. Med det sagt är han givetvis en nyttig spelare att ha på plan med sin längd och styrka.

Jag imponerades återigen av Ekdal och denna gången också av Martin Olsson som var tillbaka efter avstängning. Båda två visade varför de spelar i två av världens bästa ligor. Eller kanske snarare hur bra det är för en spelares individuella utveckling att träna och spela med de lite bättre.

Det stod iaf 1-0 efter en första halvlek som ingav hopp i det svenska lägret. De blågula ungtupparna spelade stundtals så bra att de hade förtjänat minst ett mål till. Ja, jag var så engagerad att jag hojtade på tv:n och var tvungen att ställa ifrån mig datorn och fullt ut koncentrera mig! Direkt i andra halvlek kvitterade dock schweiserostarna och uppförsbacken blev för lång. Det blir med andra ord ingen svensk medverkan i u21-em nästa sommar och det är ganska tråkigt.

Men nu laddar vi om och hoppas på seniorerna ikväll. Den orangea maskinen ska stoppas och vi ska bevisa att vi har ett nytt landslag på gång på riktigt. Isak, Lustig, Granen, Maestro, Berra, Anders, Boom-Boom, Johan, Seb, Toiboi och Zlatan, ni vet vad ni har att göra. Kör hårt!

Appropå nytt landslag. Det snackas om att ifall man får fram ett par, tre stycken u21:are som så småningom kan plockas upp till det ”riktiga” landslaget så har man lyckats. I det u21 jag följt nu under en långhelg ser jag ganska tydliga tendenser. Martin Olsson har redan fått chansen och bör fortsätta få den. Han har potentialen och spelar i en av världens bästa ligor. Ekdal bör också få chansen efter sina prestationer. Utöver dem ser jag med mina himmelsblå ögon framför allt Gishe som inte bara har potentialen att bli en bra fotbollsspelare, han har ”det” också, och om hans kommande proffssejour (jag ska inte hymla, vi vet alla att han snart kommer att sticka) blir lyckad finns det inga gränser för hur bra han kan komma att bli.

Men det är ju en framtida diskussion för de som ställer upp ikväll har fortfarande en hel del bra spel i sig och lär inte ge upp sina platser hur som helst. Nu ger vi järnet, grabbar! Hup hup SVERIGE!

Alla var där

Måndag igen. Varför går helgerna alltid så fort?

Det har iaf varit en rätt bra och trevlig helg. I fredags kom Holländskan över och vi såg den sista filmen vi hyrde förra helgen, the Brothers med J. Gyllenhaal, T. Maguire och N. Portman. Det är ju ett drama och jag skulle ljuga om jag sa att jag var så värst fokuserad. Jag koncentrerade mig mest på herr Gyllenhaals vackra uppenbarelse och frågade mitt sällskap om den danska originalfilmen var värd att se av en liknande anledning. Filmen i sig var väl hyfsad även om jag tror att jag förväntade mig lite mer.

I lördags gick jag hemifrån tidigt för att vara helg eftersom jag äntligen skulle bli av med lite av den långa manen. En dryg decimeter kortare blev det och oerhört mkt fräschare. Det är sjukt vad en så liten förändring kan göra för ens egna attityd och energi.

Efteråt halvpromenerade jag i solskenet (som bedrog, det var inte alls lika varmt som det såg ut) och lyckades fixa en massa saker (nåja ett par tre stycken iaf) som skulle fixas. Att klockan inte var särskilt mkt när jag väl kom hem fick mig att fundera på att man kanske ska vakna tidigare ändå på helgmorgnar och liksom uppleva världen i all ledighet och få saker gjorda. Å andra sidan älskar jag ju att sova och sedan slappa på soffan med frukost, tidning och tv i flera timmar så det kommer väl hända ungefär lika ofta som jag behöver klippa mig.

Jag hade ju fått för mig att jag ville till debban sedan på kvällen och fick mkt riktigt med mig Holländskan, min ständiga kompanjon nu för tiden. Hon var som vanligt inte särskilt svårövertalad. Det var däremot kön utanför som ringlade långt ner längs gatan. In kom vi iaf och epitetet ”alla var där” kändes nära till hands när det var näst intill smockfullt redan vid halv elva. Det var 60-tals inspirerad gladbritpop på schemat och the Pipettes levererade verkligen och fick mig på riktigt bra humör. Malmöiten (som också var där) och jag kom överens om att det var sångerskornas konstanta dansande och bjussande på sig själva som verkligen gjorde showen och önskade att fler anammade det. Så småningom hittade vi också Ingenjören med vänner från gamla hemstaden, och Helsingborgaren, Holländskans gamla studiekamrat. Som sagt. Alla var där. (Nästan).

Igår tog jag det mest lugnt och kom till sist fram till att jag ju iaf kunde promenera till affären och köpa de få saker som stod på listan så hade jag iaf gjort något vettigt. Och sedan kom mamsen förbi för att inspektera nya frisyren. Vi kom in på ämnet vänner och hur man gör med dem, alltså om man ska sammanföra dem eller träffas separat. Jag är ju som bekant en stor supporter av att sammanföra mina närmast sörjande av den enkla anledningen att om de tycker om varandra så får ju jag träffa allihop oftare.

Idag var det riktigt jobbigt att kliva upp igen och medan min handled blivit bättre så verkar en förkylning vara på gång igen. Vi får se om jag lyckas gå hårt mot hårt och mota bort den tills imorgon. Jag tänker inte vara sjuk igen.

Annars är det ju den andra u21-matchen ikväll. Denna gång på himmaplan. Funderade ett kort ögonblick på att gå dit, men tänkte sedan att måste jag prioritera så prioriterar jag andra matcher. Det får bli på tv ist. Jag hoppas på dem naturligtvis, men de måste spela bättre än sist, bättre passningsspel, bättre precision i avsluten och så hoppas jag att tv10 skaffat sig en bättre expertkommentator.

Det är ju egentligen mest uppvärmning inför Holland-Sverige imorgon med ö21-landslaget (över 21 år). Den som inte Holländskan vill se med mig.

Varför inte ett nobelpris i fotboll?

Igår skulle u21-landslaget bevisa att de fortfarande är värda att följa. Det fanns fyra himmelsblå ungtuppar i truppen och tre fick chansen från start, Jille, Jimmy och Ålen, medan allas vår Gishe fick nöja sig med en bänkplats inledningsvis. Han blev inbytt redan i slutet av första halvlek när Ålen fick skadekänningar i ena låret. Gishe på topp alltså, inget konstigt med det för någon som vet vem han är och vad han tidigare åstadkommit i den positionen. Det är ju trots allt ingen gröngöling som hoppade in – Gishe var ju anfallare i ungdomsleden innan han sadlade om och blev yttermittfältare. Dessutom spelade han ju på topp i superderbyt för några veckor sedan.

Men allt det där är väl bara saker man känner till om man kommer från Malmö och följer de himmelsblå, för inte kan det väl krävas att den som blivit inhyrd som expertkommentator för matchen ska känna till lite bakgrundsfakta om de som spelar? Jag blev sanslöst provocerad av AIK-Ola som helt ärligt är så fruktansvärt värdelös att epitetet ”expert” verkligen borde tas bort när man pratar om honom. När tillförde han något intressant och vettigt senast? Var de tvungna att ta tillbaka honom till tv efter hans sejour i gnaget?

Men jag skulle ju skriva om matchen, insatsen och om det uppstod någon kärlek till det nya unga landslaget.

Matchen var okej, lite halvkul sådär att titta på i brist på annat. Man kan säga att det märktes att grabbarna på plan inte var fullväxta. Det var en hel del dumma misstag och en rädsla och respekt för motståndet som antingen berodde på att de blivit uppskrämda innan matchen eller att de trodde att swissarna var ett enklare motstånd än de var. Jösses vad de rullade boll! 4-1 var fullständigt rättvist, om än tråkigt för grabbarna från Sverige. Åtminstone för dem som faktiskt gjorde bra ifrån sig. Till dem räknas: Ekdal, Jille och Gishe. Mkt mer var det inte. Avdic visade sin styrka i och med att han var 3 huvuden längre än swissarna, men saknade precision i de där riktigt avgörande lägena. Det gjorde ålen också när han var på plan. Han sköt lika mkt över och vid sidan av som han gjorde senaste mot Trelletångs FF. Roligast var Jimmy som inne i straffområdet skulle hoppa upp och nicka på ett inlägg men inte ens var i närheten. Nordfeldt var väl okej i målet, för i ärlighetens namn var det försvarsspelet av övriga som satte honom i omöjliga situationer där han inte kunde göra något åt bollen som susade förbi honom in i nätet.

Och när det kommer till kärleken så fanns den där, om än mest för de himmelsblå och då speciellt för Gishe som blev ifrågasatt av idiot-Ola trots att det var han som i en hyfsat svår vinkel satte 2-1-målet som gav nerv i matchen igen (i ca 2 minuter, sedan hade swissarna gjort 3-1). Det är ju trots allt framtiden som spelar och då är det roligt att titta oavsett resultat. Grabbarna har ju dock satt sig i en ganska jobbig sits inför returen hemmavid på måndag, men ingenting är omöjligt, bollen är rund.

Och annars då? Det är fredag, det diskuteras könsmaktsordning på newsmill, Jimmies folkdräkt framställs som allt annat än det var meningen, kollegorna försöker klura ut verklighetsexempel på när man behöver minus gånger minus är lika med plus och kulturvänstern upprörs över nobelpristagaren i litteratur.

Åsikter på det? Jag anser att könsmaktsordningen existerar i allra högsta grad i vårt samhälle, men att vi dessvärre är så indoktrinerade i den att vi inte alltid är medvetna om när det är den som spökar. Jämställdhet i all ära, vi har kommit långt, men vi har fortfarande en bra bit kvar till målet. Jag tycker att det är sjukt komiskt att Jimmies försök att framstå som ursvensk fått honom att framstå som överklass (de där folkdräkterna är dyra) och nu det senaste att Blekingedräkten dessutom står för dess kosmopolitiska historia i direkt kontrast till den nationalistiska profil han själv står för. När det kommer till matteexemplet så är jag en av dem som står längst fram i ledet och hävdar att vanliga människor inte kommer att använda majoriteten av det som man lär sig på mattelektionerna, men man vet ju faktiskt inte om man tillhör den eller den andra gruppen när man är ung så det är bara att bita ihop. När det kommer till nobelpristagaren i litteratur har jag ingen direkt åsikt då senior Vargas Llosa inte fanns i min värld fram tills han fick priset. Men jag måste säga att för första gången på länge känner jag mig sugen på att läsa någon av pristagarens böcker. Huruvida det är ett bra eller dåligt val låter jag framtiden och de mer insatta avgöra.

I sådana här nobeltider måste jag säga att det egentligen bara är två priser som får mig att lyfta på ögonbrynen, och det är litteraturpriset och fredspriset (kul med en fängslad kinesisk frihets- och demokratikämpe!). Måste resten vara sådana sömniga kategorier som inte intresserar mig alls? Herre gud tänk på prinsessorna! Hur kul är det för dem att diskutera molekyler över varmrätten? Roligare vore det väl med nobelpris i saker som film, kommunikation eller varför inte fotboll? Synpunkter?

Kan de "nya" landslagen?

Imorse var jag lika trött som vanligt så här års när alarmet satte igång och det var dags att kliva upp och se en ny dag sömnigt i vitögat. Och allt flöt på som vanligt halvt i dvala och tåget stod redan inne på Svågertorp när jag kom dit. Jag satte mig till rätta på min vanliga plats och fortsatte läsandet av tidningen. Helt plötsligt såg jag en rusning från perrongen och insåg att alla som väntat på det tidigare tåget klev på tåget jag satt på. Inget konstigt i sig eftersom .31-tåget allt som oftast är försenat. Något som var ganska konstigt däremot var att mitt tåg stängde dörrarna och rullade iväg redan .32. Jag fattade ingenting, men rullade ju iaf åt rätt håll och eftersom jag redan satt på tåget spelade det ju ingen större roll att vi åkte tidigare. Det andra tåget var visst väldigt försenat, och vårt tåg tog därför dess plats i tabellen. Tänk om de kunde göra så lite oftare, ha ett tåg stående på Svågis som kan köra i tid om det skulle behövas. Då hade nog reseersättningarna blivit färre.

Läste imorse att Kaka tydligen fått Mister Mous tillåtelse att prata med Inter. Så Zlatan gick från Inter till Barca till Milan, och Kaka gick från Milan till Real för att gå till Inter? Om jag minns det rätt så var Kakan hyfsat populär i Berlusconis lag, precis som Z var i Inter – är detta ett sätt att hämnas? Eller är det bara ytterligare en duktig spelare som inte fungerar i Spanska ligan?

Annars snackas det mest om landslaget och dess kommande kamp mot de oranje. Svåraste matchen på pappret, men fotboll är ju inte alltid logiskt. Ska bli spännande att se iaf, om det unga ”nya” landslaget klarar provet. Det är ju några av dem som till vardags spelar i Holland och väl ska känna till spelet ganska väl, men att veta är inte nödvändigtvis att kunna själv.

Och appropå fotboll och landslag så spelar ju u21 ikväll första matchen i playoff mot Swisserland. Laget är ju något himmelsblått (Jimmy, Jille, Gishe och Ålen) så jag tänkte kolla in formen hos dem och se om detta u21 kan få mig att känna lika starkt som det förra. Kul iaf med fotboll på tv en torsdag när det inte finns så mkt annat att se, och nästan ganska skönt ändå att hitta något att fokusera på som inte heter himmelsblå guldstrid.

Höstkoma och demokrati på lika villkor

Jag befinner mig i någon sorts limbo. Det kanske är höstkoman som Holländskan pratade om igår. För igår kändes det som onsdag. Idag känns det som...ingenting. Eller måndag kanske. Tisdag? Det känns som att det inte spelar så stor roll. Det är vardag, det är kyligt och det hann knappt bli ljust tills att jag gick hemifrån. När ska klockan ställas om, helt ärligt, det här börjar bli löjligt.

Igårkväll träffade jag alltså Holländskan och Ingenjören som tillfälligt är hemma från Spaghettiland. Det blev en god middag, ett par goda öl (vad jag saknat öl!) och trevliga samtal om allt möjligt som hänt på såväl personligt plan som offentligt på ett av våra standardhak på Möllan. Ingenjören undrade vad hon kommit hem till och jag avundades med en suck den värme som fortfarande huserar därnere.

Det är först när någon varit iväg och kommer hem och berättar om allt hon varit med om som man verkligen inser hur enahanda ens eget liv kan vara. Men Holländskan och jag är överens. Det är höstens fel alltihop.

När riksdagen öppnade och det hölls en gudstjänst i Storkyrkan reste sig rasistdemokraterna upp och gick ut ur kyrkan när biskopen i sin predikan började prata om alla människors lika värde, som trots allt är en av grundstenarna i den kristna tron. Av det kan man enbart dra slutsatsen att de inte håller med om det.

Jag är nu så trött på att ”demokratins kämpar” hela tiden påtalar rasist-demokraternas rättigheter. Jag är för demokrati och allt den för med sig, och inser absolut att man måste acceptera och respektera folkets röst oavsett hur galen och fel den tycks vara i mina ögon. Men, i så fall tycker jag att rasistdemokraterna får sluta med sin offerpredikan och börja bevisa vad de faktiskt vill ha gjort mer än att lyfta höga löner och prata om en dåtid de inte har tillräcklig kunskap om. Demokrati på lika villkor.

Lite tankar...

Igår blev jag styvmoster till en liten flicka. Det känns lite speciellt trots allt.

Appropå något helt annat så finns det några principer när det kommer till playlisten här på jobbet. Alla får bidra med låtar de tycker om till den never-ending långa listan och så får man bara kritisera musiken om man kan komma med ett konkret och bra förslag på vad som istället ska spelas. Ganska demokratiskt och konstruktivt med andra ord, vilket förvisso leder till att vi oftast bara lyssnar på playlisten eftersom det sällan kommer fram bättre förslag.

Men principerna kan ju appliceras rätt bra på ganska mkt andra saker. De flesta av oss är ju rätt bra på att kritisera saker vi inte gillar eller tycker fungerar, men vi är samtidigt rätt ensidiga i vår kritik och kommer sällan med konkreta förslag på förbättringar. Dessutom kan det ofta handla om komplicerade dilemman som dykt upp som man måste hantera stegvis för att få till en förbättring. Det handlar ju trots allt rätt sällan om lätta problem som vad man ska ha för musik på i bakgrunden på jobbet. Det kan dock vara bra att träna på konstruktiviteten i de där enklare situationerna så att man har det rätta tänket inför de lite större sakerna som stör en.

Vad menar jag egentligen? Ja, det kan man fråga sig... Ta det här med fotbollsklubbar t.ex. (jag vet, jag är rätt ensidig). Dess supportrar har ju ofta en hel del synpunkter på hur de styrs, men har sällan konkreta förslag på hur man kan förbättra det som är dåligt. Att bara skrika efter att styrelsen eller tränaren ska bli kickade är inte ett konstruktivt förslag (det är dessutom ofta inte den bästa lösningen heller, men det är en annan diskussion), utan där ska man snarare fundera över vilka problem som man i så fall bör ta tag i på en gång och hur man på bästa sätt kan lösa dem, steg för steg och hur. När det kommer till det tystnar ofta de kritiska supportrarna.

Har, appropå fotboll, tänkt en del på Tyskens resonemang om att det är viktigare att vissa lag förlorar än hur det går för ena laget och har kommit fram till att det till viss del kan appliceras på det politiska läget i riksdagen där Alliansen säger åt Oppositionen att det är deras ansvar att se till att SD inte får makt, men oppositionen vill ju å sin sida arbeta för sin politik. För mig ligger fokus på det egna laget, eller den politik jag står för. Även om jag gärna ser att SD och de fotbollslag jag inte gillar inte får så mkt makt/förlorar kan jag tycka att det är viktigare att den politik jag står för kommer fram och att det går bra för mitt lag. Därför stödjer jag oppositionens ståndpunkt i det där. För om alliansens främsta fråga var att se till att SD inte fick någon makt alls hade de själva lagt flera av sina sakfrågor åt sidan och sökt samarbete över gränserna. Istället skyller de ifrån sig, lägger över skulden på de andra och fortsätter köra sitt race, varför ska då inte oppositionen få göra precis samma sak?

Jag läste för ett tag sedan när någon kritiserade hur media utvecklats på senaste tiden, att det numera är viktigare med åsikter av enstaka journalister än att faktiskt rapportera nyheter. Det skrivs krönikor, det bloggas och det tycks här och där, vilket väl i sig inte är något negativt, men problemet är väl då att man tar ifrån läsaren möjligheten att dra sina egna slutsatser och komma fram till den egna ståndpunkten. Å andra sidan så är ju mängden av åsikter överallt så överväldigande och diversifierad att det är fullt möjligt och ganska enkelt att ta till sig olika sidors ståndpunkter och därmed dra en slutsats och vad man själv tycker. Men att media skulle vara neutralt är vi väl ganska långt ifrån vid det här laget.

Och för att avrunda så är min dagsuppfattning helt off igen, fast tvärtom. Men jag har iaf en inplanerad dejt med Holländskan och Ingenjören som är hemma en sväng ikväll. Och då kanske det inte gör lika mkt att det bara är tisdag idag.

Hur har ni det där nere?

Haft en rätt lugn helg. Holländskan tittade förbi i lördags på middag och film. Vi hann med både Bounty Hunter och Valentine’s Day. Båda var gulliga och ganska harmlösa, även om den senare var lite bättre i min mening. Visst var båda ganska förutsägbara, men jag är ju trots allt svag för den här typen av filmer, så de fyllde sitt syfte.

I söndags inledde jag dagen med att titta på irländska independent-rullen Once på tv, och kände igen hur Dublin nog alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag vet att jag kommer att återvända igen. Min telefon gick varm också, både morbror, tysken och båda föräldrarna ringde. Det är rätt ovanligt att telefonen är så populär, men trevligt. Tysken och jag diskuterade bland annat fotboll (lågoddsare) och hon konstaterade att för henne var det viktigare att vissa lag förlorar än hur det går för hennes eget lag. Hur nu det går ihop.

På kvällen var det middag och derby hemma hos mamsen. Bönderna hade ju redan förlorat mot gais, så det var läge att rycka i tabellen och nog tog vi chansen alltid. 3-0! Jille, Speedy och Gishe. Det var helt underbart, kanske framför allt för att vi under stora delar av matchen inte spelade särskilt bra. Och visst är det helt sjukt skönt att ha 3 pluspoäng, även om inget givetvis är klart ännu.

Dahlle var stabil i målet. Kung Daniel, Ricky, Dansken och Pontan gjorde en stabil försvarsinsats. Wille var mer synlig än Ivo men visade tydliga jag-vill-vara-matchhjälte-tendenser som dessvärre inte ledde någon vart. Båda blev utbytta i andra mot Miljan och Jeff, vilket var okej eftersom Ivo tydligen kände av något och vi ändå hade matchen under kontroll. Jille och Gishe från start och jag gillar det. Jilles mål var riktigt snyggt, på assist från ingen mindre än Gishe. Har han äntligen spelat in sig i startelvan nu? Speedy och Ålen på topp som vanligt, och Ålen måste göra ett av sina såna där out-of-the-blue-mål snart för han verkar ha tappat formen sedan avstängningen. Speedy finns det mindre att klaga på. Och helt underbart att ha en säker straffläggare. Ålen blev utbytt mot Dexi i andra (ganska tidigt för en gångs skull) och Dexi visade direkt sin fysiska sida.

Annars är det ganska sjukt att Bortaklacken kan skandera ”Hela stadion är ni klara?” och få svar. Var det några tff-supportar alls på plats igår? De hördes och syntes iaf inte.

Och idag är det Black Monday. Vet inte om jag tror på någon direkt effekt. Men det kändes som en sån sak som var hyfsat enkelt att göra. Dock har jag inte sett någon annan helsvart person idag, fast det kan ju bero på att jag befinner mig utrikes.